På morgonen knackade vi dörr i Kirkkonummi, det var väldigt kallt… Vi åt lunch, sedan förberedde jag mig lite för undervisningen med Anna genom att läsa igenom frågorna i dopsintervjun.
Vi lämnade av Allen och Wensels kamrat Schachtsneider tillsammans för att gå ut ensamma för första gången (de är ju helt gröna båda två så det blir spännande. Kommer de in någonstans kommer de inte ha en aning om vad vederbörande svarar på deras frågor mm).
Vid tågstationen i kilo mötte vi upp Nina, en medlem från Wensels församling som vi skulle ha med oss på undervisningen. Undervisningen började bra med att Nina berättade sin historia, hur och varför hon blev medlem i kyrkan. Anna satt och lyssnade mycket uppmärksamt, hon tog inte ögonen från Nina en enda gång under samtalet. Vi kände den Helige Anden mycket starkt, och jag fortsatte med ett par kommentarer på Ninas berättelse, för att leda in på ämnet för dagen.
Då hände något som vi inte förväntat oss. Den milda Anna som vi kände var som bortblåst, hon angrep visdomsordet och tionde ganska hårt, och verkade inte alls förstå de buden längre. Jag kände mig så liten, hon kan givetvis argumentera väl för sin sak på sitt språk, och hon är intelligent. Jag är bara här för att förmedla budskapet, sedan är det upp till henne att själv ta det till Gud och ta reda på om det är sant. Hon har förstått det tidigare, nu är det som att hon har backat några steg och vill ”strida” med oss. Men det gjorde vi inte. Vi varken vill eller kan, egentligen.
Hon tog upp sådana saker som att ”men jag som lever så bra i övrigt” (syftande dels på att hon är vegan och i övrigt mycket hälsosam), ”skulle inte jag kunna ta en kopp kaffe då och då” och hon lade även fram andra argument som ”den och den i församlingen gör ju det här och det här, då är ju inte han bättre” dvs. hon jämförde sig med andra, istället för att jämföra sig med vad hon vet att Gud undervisat henne, genom oss och genom de känslor och tankar hon fått.
Vi gjorde som planerat och inbjöd henne att förbereda sig att bli döpt lördag nästa vecka, men hon var inte så entusiastisk över den möjligheten direkt. Det var verkligen en ”stridighetens ande” i rummet och inte den Helige Anden större delen av samtalet. Inte att vi ”stred” med henne men det kändes som att hon ”jagade på” och någon eller något ”jagade” säkert i sin tur på henne…
Under den lektionen som handlade om offer för några dagar sedan var det helt klart för henne att ”mina offer kommer bli kaffet och att ge tionde till kyrkan”. Jag påminde henne om det, och vi talade en stund om vad det innebär att offra något för Herren. Att offer alltid varit en del av Gudsdyrkan, genom hela bibelns historia, och att det är ett privilegium att få offra för Herren. Vi talade en stund om Hans stora offer för oss…
Sedan lade jag alla kort på bordet, jag ”bore my soul to her” som vi kallar det, dvs. utgjöt min själ för henne. Vad jag menar med det är att jag berättade hur vi känt för henne från första början, hur vi kände oss mycket vägledda då vi först stötte på henne, och hur vi känt genom alla undervisningar vi haft med henne, och att vi vet att hon kan vara redo att döpa sig nästa lördag. Men det måste vara något hon själv vill. Och vi upplever att någonting har förändrats sedan vi var här senast, att ”du har inte längre en sådan önskan”. Du vet vad du har känt, och av alla krävs ett offer för att lära känna Herren. Är det ett offer som du inte är villig att göra?
Innan vi gick bad vi allesamman, med hörbara ord. Inte som en del frikyrkor gör, där de pratar i munnen på varandra och ibland på språk som ingen förstår. Nej, vi bad en varsin bön i tur och ordning. Anna sade att det var första gången hon bett då någon annan hört på.
Medan vi gick därifrån kändes det som att mitt hjärta skulle brista. Efter alla böner, fasta, förberedelser, undervisning… hon har deltagit i alla aktiviteter, varit med ungdomarna och i kyrkan på söndagarna, lärt känna en hel del av medlemmarna…
Det kändes ännu tyngre senare på kvällen då jag berättade för Wensel att jag känt som om jag gjort mitt, att jag inte hade mera att ge henne, för han tittade på mig och sade förvånat att han känt exakt samma sak. Så jag antar att det avslutar kapitlet med Anna. Jag hade trott att det jag känt innebar att jag personligen inte hade mer att ge henne, och att det var dags att sluta med dessa byten för att ständigt kunna följa med Wensel in i deras område, och dumpa våra kamrater med något annat… men det var alltså tyvärr mer än så. Vi kan bara tolka det som att Anna – i alla fall för den här gången – fått all undervisning (och vägledning av Anden) nödvändig för att fatta ett beslut, och hennes beslut just nu är inte vad vi hade hoppats på.
