Dagen började med finska-lektion i kapellet som vanligt. Efter det hade vi en undervisning hemma hos Joonas, tillsammans med broder Alsio från församlingen. Joonas skall komma till kyrkan imorgon säger han. Jukka skall också komma imorgon säger han, tyvärr utan hustrun, hon har kommit fram till att hon inte är så intresserad.

Vid lunch när vi var hemma och åt ringde det till vår förvåning på dörren (det händer ju mycket sällan, det brukar vara tvärt om – vi ringer på andras dörrar…). Det var dessutom två unga tjejer. De ville komma in i lägenheten för att titta på den, en av dem skulle ev. hyra den nu när vi flyttar. Reglerna vi har att förhålla oss till som missionärer säger för det första att vi inte får ha besök i lägenheten och för det andra att vi inte får vara ensamma (i en lägenhet eller någon annan stans) med unga kvinnor. Men förmodligen har vi som hyresgäster skyldighet att visa lägenheten. Oavsett – jag och Äldste Allen tog ett diskret steg ut över tröskeln och sade ”kom in och titta ni”. Det tog dem mindre än en halv minut (lägenheten är som sagt extremt liten).

Efter lunchen åkte vi till Kirkkonummi, hade tänkt att knacka dörr där. När vi körde förbi Jorvas hade jag en bestämd känsla att dit skulle vi, så vid nästa avfart vände vi och åkte tillbaka. I Jorvas fanns inte mycket inomhusjobb, bara två lägenhetsbyggnader, så vi tog oss an dem. I den ena bor en medlemsfamilj, i deras byggnad hände inget spännande. I den andra däremot visade det sig att det bodde en afrikan som vi träffat vid dörren tidigare. Han bjöd in oss och vi hade en första lektion med honom. Eftersom ingen av oss talade franska använde vi oss mycket av mormons bok (vi hade gett honom en på franska). Och själva diskussionen var på engelska men han förstod bara hjälpligt. Nästa vecka skall vi fixa skjuts åt honom så han kan besöka kyrkan.

Resten av dagen gick bra, jag kände att jag hade ”känslan” med mig när jag pratade med människor, jag gjorde det ”av hela mitt hjärta.” Jag föll aldrig in i för-inlärda repliker utan varje kontakt var unik och jag upplevde att människor lyssnade längre, och var vänligare. Vi hade några ”comebacks” och en yngre kille gav oss sin adress. Han bodde inte där, men ville ha besök av oss.

På hemvägen gick vi förbi den ryska familjen, men de var inte hemma. Och så gick vi förbi Kirsi. Hon bjöd in oss (pappan i familjen var också hemma). Vi satt bara och småpratade en stund, barnen tyckte om att vi var där. Innan vi gick höll vi en bön tillsammans.