Dagen började med finska-lektion i kyrkan. Efter den fick vi meddelande från Joonas att han inte kan ta emot oss idag, han fick det där jobbet han sökte så han jobbar lördag och söndag. Vi åkte tillbaka hem, satte på understället och åkte ut i vildmarken för att knacka dörr. Tja, kanske inte vildmark direkt men Tillinmäki. Det blåste och snöade något förskräckligt. Vi fick en bra kontakt, antar att det var värt det.

Efter det åt vi hos Jones, och han följde med oss på undervisning hem till Hope. Det gick riktigt bra. Hon hade läst i Mormons bok, inte så mycket men hon hade iaf gjort det. Hon hade haft personliga böner, och hon var mycket intresserad av vad vi hade att säga. Jones  pratade ganska mycket, men han sade bara bra saker och kändes inspirerad. Vi pratade en stund om helvetet, läste från L&F 19 där Herren berättar att helvetet finns till som en plats för alltid, men att ingen själv förblir där för alltid. Vidare pratade vi om att det finns till av kärlek, som en sista åtgärd för Gud att använda för sina upproriska barn som inte lyssnar genom några andra medel. Inte som ett straff som man av hämnd sänder någon till. Allt vad Gud gör är för vårt bästa, vår utveckling och vårt framåtskridande.

I slutet av lektionen hade vi en knäfallande bön tillsammans, vi bad i tur och ordning. Hopes bön var mycket uppriktig.

På kvällen knackade vi dörr och fann en kille som undersökt kyrkan tidigare. Han hade hakat upp sig på bevis, han ville ha påtagliga, historiska bevis för att Mormons bok är äkta. Jag sade till honom att vår grund för att tro på helig skrift aldrig kan var historiska fakta. Det bevisar ju ändå inte att skriften är från Gud och att det är rätt att leva efter den, det bevisar ju bara att skriften skrevs av den människa den utger sig för att vara skriven av, inte att det hela är av Gud. Den saken måste vi ändå söka en personlig, andlig bekräftelse på. Så varför inte göra det nu ändå, med Bibeln, och med Mormons bok. Jag vittnade också för honom att ”Jag vet att jag levt hos Gud innan jag kom till jorden, det är en av de saker jag fick starkast vittnesbörd om när jag övervägde att bli medlem i kyrkan.” Då blev han som förbytt och höjde rösten rätt mycket och sade upprepade gånger ”bevisa det för mig, bevisa det!” Vi lade inte så mycket mera tid på honom, vi kände att det loppet var ändå kört.