På kvällen var det några killar som var lite högljudda i ett av rummen i vår korridor, de tillhörde vår gren så jag och Äldste Griffeth var ansvariga. Förra gången tog min kamrat tag i det så det var väl min tur.
Klockan var strax efter halv elva, sovdags med andra ord. Jag knackade på, och det visade sig att de hade en tävling om vem som kunde göra flest armhävningar. Hela deras distrikt var samlat på deras rum. Ibland kunde man komma undan genom att prata med deras distriktsledare så fick han ta tag i det, men det gick inte nu för han verkade vara mest engagerad av alla i tävlingen. De hade en missionär i sitt distrikt som kom direkt från West Point till MTC så det var väl därför, man ville se om han verkligen var starkast, eller något annat machotugg. Jag förklarade hur det var, att regeln om halv elva var viktig, inte bara för sömnens skull utan för själva principen om lydnad och disciplin. Kan man inte följa de enklaste av regler i MTC, hur skall det då bli på fältet när man har ett eget ansvar och ingen som ser efter en, mer än möjligtvis kamraten? Först ville de inte.
”-Gå du så skall vi strax vara färdiga, 10 minuter det lovar vi.”
Jag stod kvar utan att svara, och när de insåg att jag inte skulle ge med mig avbröt de sin lek och gick till sina respektive rum. Tråkig? Ja, det får de gärna tycka att jag var. För strikt? Tja, kanske man också kan tycka. Men jag är lojal mot mina ansvar och håller hårt på regler, sedan kanske det blir för svart och vitt ibland.
När jag kom in på vårt rum igen funderade jag över om jag sett sur ut när de inte gav med sig, när jag bara stod där. Jag vet inte. Jag var ju rätt trött och ville sova… Jag hoppas inte de uppfattade mig som elak eller så, det är ju den andra biten av ett ledaransvar – det är inte alltid roligt och man kan inte vara alla till lags, men kanske jag har en tendens att bli allt för allvarlig när det inte riktigt behövs.
I min personliga bön ikväll bad jag om förlåtelse om jag stött någon eller behandlat mitt ansvar fel, och sedan tillade jag att ”om något gjort något illa mot mig så ber jag att de skall bli förlåtna. Jag ber att rättvisa inte skall ha krav på någon, att gudomlig rättvisa inte skall utkrävas av någon, på grund av mig.” Jag har aldrig tidigare bett om det, och jag vet inte varför men jag kände mig manad till det, och när jag gjort det kände jag en sådan lättnad och frihet. Jag föreställer mig en domens dag, och kanske någon skall ställas till svars på grund av en oförrätt gentemot mig. Om jag då kan träda fram och säga att ”det är okej,” ”det gör ingenting,” eller ”det är ingen fara, vi glömmer det” så känns det som att jag i det minsta i alla fall har bidragit till den förlåtande frid och den försoning som Frälsaren givit.
