Månadsarkiv: juni 2004

”Här är de!”

Publicerat av

Idag delade vi på oss och arbetade med Folley & McGary. Under morgonen skrev jag på talet jag skall ha i kyrkan på söndag (använde datorn i kyrkan) och sedan åkte jag och McGary till Masala för att knacka dörr i regnet. Det var inte så givande, och efter det fortsatte vi till Kirkkonummi. Kolla en bra ”comeback” vi fick i onsdags men inte hemma så vi tog vår tillflykt till lägenhetsbyggnader för det var rätt kallt ute i regnet trots högsommar.

Jag kände att vi ännu inte hade hittat rätt, jag hade den där känslan av att det finns något vi behöver göra, någonstans vi behöver vara, och än har vi inte hittat det. Funderade på om vi behövde senarelägga lunchen för att hinna hitta och uträtta det vi skulle här, och just då ringde Folley och sade att han fått en middagsbjudning för oss alla fyra kl 16. Det var bra, då har vi en och en halv timme ytterligare på oss tänkte jag. Vi tittade in kort på McDonalds, sedan åkte vi en väg där jag inte varit tidigare. Vi fann några radhus där garanterat ingen missionär varit och knackat på sedan länge, så vi satte igång. Vi fann en svenskspråkig familj där, och den där glädjefyllda känslan av ”här är de!” infann sig, jag visste att det var detta vi hade att uträtta i Kirkkonummi idag. Pga det var min hälsning vid dörren naturligtvis extra glad. Han släppte in oss, vi satte oss ned och började samtala. Hans fru stannade en liten stund också, hon var mycket trevlig, men hon behövde avvika efter en stund. Så vi var ensamma med honom (Mats) och barnen, vi fortsatte vår ”första diskussion” och bortsett från att det var lite knepigt att få honom att ta emot och lova att läsa lite från Mormons Bok så gick samtalet mycket bra. Tyvärr ska de bort och vi kan inte komma tillbaka och följa upp på läsningen förrän i slutet av juli.

Under morgonen (jag minns inte exakt när) satte jag och McGary ett mål för dagen, vi sade att ”vi skall få till en undervisning (första diskussion) idag innan middagen” och efter den tidpunkten då vi hade satt ett tydligt mål kände vi båda en klar skillnad, det var som att vi var mer medvetna i vårt arbete och det kändes som att Herrens Ande arbetade med oss mer. Eller rättare sagt att VI arbetade med HONOM, Han är ju alltid där… det är ju vi människor som kan befinna oss nära eller långt ifrån Honom.

Sedan åkte vi till middagen, där var även Conovers och Black & Guerts, så det var en riktigt stor middagsbjudning. Under middagen fick vi ett samtal från en mindre aktiv medlem i församlingen som var alkoholpåverkad, han var inte alls trevlig, tyckte att vi skulle komma och hälsa på honom och när jag sade att det inte passade ikväll blev han upprörd och lade på.

Under kvällen var jag ute med Folley och vi diskuterade en del medan vi knackade dörr, pratade om livet som missionär, att det snart är färdigt för vår del mm.

Innan jag somnade reflekterade jag över att jag är den äldsta missionären i distriktet nu, och att jag känner mig som ”jämlik” med vissa av dem, och mera som en ”övervakare” eller nästan som en ”förälder” för andra lite grönare förmågor. Det där med att vara grön eller inte har dessutom inte så mycket med själva åldern att göra, vissa missionärer kommer ut på fältet helt redo och taggade (som Äldste Allen) och andra har inte en susning om vad de egentligen är här för.

Det enda som ger varaktig frid och lycka

Publicerat av

Vi började dagen med att åka till distriktsmöte i kyrkan. Innan mötet skrev jag lite på mitt tal. Efter det åkte vi till Masala, och gissa vem den första personen vi såg där var om inte Katja. Hon, barnvagnen och en vän. För några dagar sedan, och varje kväll sedan dess, bad jag som bekant för att Katjas situation kunde lösas så att hon kan få möjlighet att undersöka kyrkan och Mormons Bok. Det första hon berättade idag var att hon sagt till sin man att hon vill skiljas.. vi får se vad som händer. Lite senare stötte vi på Katja igen, hon hade ett par frågor om buden (bland annat kyskhetslagen) som vi besvarade och hon förstod. Det är häftigt när människor som henne kommer till oss, två unga missionärer, och frågar saker om ”hur Gud vill att man skall leva” helt utan att de har ett vittnesbörd om kyrkan eller vårt budskap ser de ändå till oss för vägledning i moraliska frågor. Kanske för att samhället i övrigt ger så sparsamt med inspiration eller vägledning till ett ”rätt” liv.

På vägen hem stannade vi i Sundsberg för att titta till den andra Katja (eller Kadja som jag tror att hon heter), hon som är här som utbytesstudent. Kvinnan i familjen där hon bor sade att hon inte är intresserad av att prata med oss, men vi kände oss inte riktigt färdiga i området så vi knackade dörr längs gatan, och rätt vad det var så kom Kadja, hon stannade och vi pratade en lång stund. Hon hade varit och badat. Vi erbjöd att systermissionärerna kunde komma och hälsa på henne och det ville hon gärna, så på fredag skall de dit.

Vi åkte hem, tog en liten lunch, sedan knackade vi dörr i Nöykkiö. Vi fick middag hemma hos en medlemsfamilj och delade med oss av ett budskap från Jakobs bok (MB) 5:17 (Nephis bror Jakob undervisar om liknelsen om vingården) under samtalet var jag imponerad av hur mycket äldsta dottern (7 år) förstod om evangeliets första principer.

På kvällen hade vi en aktivitet med ungdomarna i församlingen, fotboll (istället för engelska-undervisning).

Att följa den Helige Anden och Guds bud och vilja är det enda som ger varaktig frid och lycka i detta liv, det var det jag vittnade om för Katja idag, och jag kände Anden starkt.

Arbetsförmedlingen

Publicerat av

Ledig dag, och som vanligt var vi i Kisahalli, därefter biblioteket i Leppävaara. När jag skrivit mina brev hem stannade jag till som hastigast på arbetsförmedlingens webbsida och skickade in en spontan ansökan på ett jobb på SBAB. Så jag antar att verkligheten att jag åker hem snart har börjat bita sig fast…

På kvällen hade vi utbyte igen, jag och Black skulle till en undervisning med en svensktalande kvinna, och innan dess knackade vi dörr i området. Hon hade ett typiskt frikyrkligt synsätt på det mesta. Vi bar våra vittnesbörd om Mormons Bok, vilket ledde till att hon blev intresserad av att bekanta sig med den, så hon fick en bok och de skall tillbaka på söndag.

Mina sista mål…

Publicerat av

Dagen började med ett planeringsmöte (jag och min kamrat). Efter det kollade vi några ”comebacks” och hittade en ny gata i Eestinkallio som jag inte sett tidigare. Jag var så ivrig att knacka på alla dörrarna att vi kom för sent till vårt möte i kyrkan med biskopen och missionsledaren.

Under söndagsskolan hade vi en diskussion kring vilket frågeord som leder oss till störst lärdom. Jag hävdade att det var ordet ”varför” eftersom man kan tar reda på så mycket av bakomliggande orsaker mm. men klassen enades om att ”varför” oftast används vid klagan, ”varför just jag” etc. positiv inställning?

Efter mötena i kyrkan åt vi, sedan kollade vi några ”comebacks”. På kvällen åkte vi hem till Black & Guerts, gatukontaktade lite och pratade en längre stund med en kvinna. Då vi kom in satte vi upp mål för kommande 6 veckor för vårt distrikt. Dramatiskt… de sista målen som jag kommer att se resultaten av…

Middag hos en ambassadör

Publicerat av

Idag, dagen efter midsommar, är alltid en ledig dag, allt för många som ligger hemma med baksmälla, eller av andra orsaker ändå inte vill bli störda. Vi var bjudna hem till Powells (en medlem i den andra församlingen som arbetar som Ambassadör här, från USA). Först slappade vi bara och umgicks, sedan fick vi middag, och vid 13-tiden hade vi tänkt gå för att inte ta upp hela deras dag, men de ville spela spel (Cranium) och sedan såg vi på en filmatisering av Mormons Bok. Systrarna var ute en sväng och kollade några ”comebacks” i området och fick in en undervisning. Jag hade fiskat med de andra äldsterna om ingen hade lust att hänga med mig ut och göra lite arbete också där på eftermiddagen men det var ingen som var sugen.

Pga att filen vi såg handlade om Nephi tänkte jag mycket på honom under eftermiddagen. Han började som en pojke som trodde på sin fars ord, och han levde efter sin tro. Tids nog fick han egna uppenbarelser och blev till slut ledare för hela sitt folk. Genom att konsekvent göra rätt i vårt eget liv kan vi växa inför Gud. Något annat som slog mig var att Nephi nog hade rätt att be om de stora ting som han bad om pga sin tro och personliga redbarhet. I Läran & Förbunden står det att om vi omvänder oss från alla våra synder finns det ingenting som vi kan be om som vi inte skall välsignas med.

Juhannus II

Publicerat av

En reflektion från morgonens studier – att studera böcker skrivna av andra OM skrifterna är att studera för lärdom, att studera själva skrifterna är att studera för att öppna kanalen från Gud till dig, för att ta emot den Helige Anden och personlig uppenbarelse.

Det är midsommar (”Johannus” som det heter i Finland), vi började dagen med ett stopp på Iso Omena, hälsade på Anna. Jag kände att det var sista gången jag pratade med henne, lite sorgligt. Efter det knackade vi dörr i Soukka, fick en bra ”comeback” där med en svensktalande familj.

Vid 16-tiden åkte vi hem till de medlemmar i den andra församlingen (Espoo 1) som bjudit in alla missionärerna till firandet. Vi spelade fotboll, frisbee, åt gott och på kvällen tittade vi på en eld. Systermissionären som vi gav en välsignelse till berättade som en liten återkoppling att det är möjligt att han (vännen) som plötsligt gick bort faktiskt tog sitt eget liv, men att hon inte känner sig bedrövad över det, utan snarare lycka, för hon visste att Frälsaren tog hans om honom nu, och att han mådde bättre där han var.

Jag funderade under kvällen över Katjas situation, det verkar som att hon verkligen söker Herren, men hindras av sin man. Jag bad intensivt för att det skulle kunna bli en lösning på det hela, det är inte viktigt för mig att jag personligen får undervisa henne (jag skulle hellre lämna över henne till systermissionärerna med tanke på hennes svartsjuka man) men det känns viktigt att hon får bli undervisad åtminståne.

”Det viktiga är väl att man strävar, och har en önskan att göra rätt?”

Publicerat av

På morgonen bad vi om vilket område vi skulle åka till. Min kamrat föreslog Masala, så det gjorde vi. Det regnade, var kallt och blött men jag hade ändå en god känsla inom mig, vi knackade dörr i ett nytt radhusområde. När vi till slut var tillräckligt frusna för att ge oss iväg mot lite inomhusarbete (lägenhetsbyggnaderna i Kivenlahti) träffade vi en kvinna vid namn Katja (idag igen, annan person dock). Hon var väldigt glad och ivrig över att se oss för hon hade sett ett program om kyrkans missionärer på TV i förrgår, ”men jag har aldrig sett er i verkligheten” sade hon. Hon ville höra vårt budskap, så vi tog en kort version där vid dörren. När vi sedan gav henne en Mormons Bok var hon väldigt tacksam. Hon sade att hon skulle börja läsa så fort hon kom in och fick barnet i säng. Hon berättade också att hon mött sin avlidne bror i en dröm för inte så länge sedan, och sedan dess har hon ansträngt sig för att komma närmare Gud. Hon sade ”Det viktiga är väl att man strävar och har en önskan att göra rätt? Jag tar en öl ibland, och som ni ser röker jag…” hon vickade på cigaretten i sin hand, och fortsatte ”men jag är ärlig och jag är trogen till min man”. Hon berättade också om en erfarenhet då hon verkligen inte hade pengar till mat, och bad intensivt till Gud över det. En helt främmande person som hon varken sett före eller efter det kom till dörren med en kasse matvaror – verkligen ett bönesvar som dessutom kom fort.

Vi fick lunch hos Conovers och efter det kände jag att vi behövde ut till Masala igen istället för Nöykkiö som vi hade planerat. Vi gjorde det, och en av de första personerna vi mötte var Katja. Medan vi var hemma i Espoo på lunch hade hon hunnit berätta för sin man om oss, och han var inte alls glad. Han är rom (det som tidigare kallades ”zigenare”) och som de flesta romer jag mött i Finland är han därmed medlem i pingstkyrkan. Dessutom sade hon att han var mycket svartsjuk, och att vi var två unga killar hjälpte knappast saken, så ”jag vet inte om det blir något mer av det här” sade hon. Vi knackade dörr en stund i området, sedan mötte vi henne igen, hon var på väg åt andra hållet nu, fortfarande hunden med sig. Hon hade berättat för en vän om oss och vännen ville gärna att vi kom förbi någon gång. Hon hann dock inte ge oss någon adress, så när vi var färdiga med det vi skulle göra slog vi henne en signal för att fråga om adressen.

Det var ganska konstigt, för en man svarade i hennes telefon (hennes man, antar jag) men samtalet bröts så snart jag sagt vem jag var. Omedelbart därefter kände jag en känsla av otrygghet, som om något hotfullt var påväg emot mig, men jag slog bort det och tänkte att ”du fantiserar bara ihop grejer pga hennes man, du tänker att han skall göra er något illa”. Min kamrat som inte hört telefonsamtalet sade just då ”det känns inte bra här längre… jag tror vi kanske ska byta område”. Okej, så min kamrat hade exakt samma känsla. Vi satte oss i bilen och åkte till Sundsberg istället. Efter lite fruktlöst dörrknackande åkte vi hem för att äta lite, sedan gick vi tillbaka ut en stund.

Vid den tid vi brukar gå hem kände jag att vi inte var riktigt färdiga med dagen, vi gick upp mot byggnaderna där Ariana bor, och utanför hennes byggnad mötte just henne! Vi stod och pratade någon halvtimme, hon har visst börjat med någon meditations-grej, hon hade någon kille med sig också som uppenbarligen var från samma grupp. När hon introducerade mig för sin vän sade hon ”Det här är missionären jag berättade om, det var han som ledde mig in på rätt väg igen, sedan de började besöka mig har jag levt ’rent’, och har heller inte tagit en droppe alkohol”. Även om det var bra betyg för min och Allens insats då för några månader sedan så blottade det problem jag inte ens hade vetat om att de fanns då vi började undervisa henne. Men kanske de medlemmar som varit med oss och undervisat henne har vetat eller förstått det, det är ju lite ostkupa på när man är missionär, oerfaren av världen och livet. Hon sade också att jag ”verkar vara mera i balans nu” och det stämmer förvisso.

På kvällen läste jag i Mormons Bok, Alma kapitel 17. Det finns många liknelser i det kapitlet som kan tillämpas på familj och uppfostran. Innan min mission var jag på en ungdomskonferens, Fest i Nord, där vi besöktes av Ronald Rasband som gav oss uppmaningen att läsa Mormons Bok fyra gånger med olika perspektiv, eller medan vi letade efter 4 olika saker. En av dessa 4 var principer som rör familjen, som par och som föräldrar. Av den utmaningen har jag lärt mig att vi till stor del får ut det vi söker när vi studerar skrifterna. Det beror liksom vilka glasögon man tar på sig. Lite som när man ber specifikt, då kommer svaren specifikt. Sagan ”Alice i underlandet” innehåller en episod där Alice kommer till ett vägskäl och frågat en katt ”vilket håll skall jag gå åt?” Katten frågar vart Alice vill, och när hon inte vet det svarar katten ”då spelar det ingen roll vilken väg du tar.”

 

Hämta ödmjukhet genom skrifterna för att övervinna stolthet

Publicerat av

Dagen började med ett distriktsparty i kapellet, jag och Schachtsneider gjorde frukost till alla. Vi såg på en film tillsammans (Perintö/Legacy, en film om kyrkans historia… det närmaste en film vi kan komma som missionärer!). Till slut kom så posten och ”Harvester” (vår missionstidning) där alla förflyttningar var listade. Jag hade blandade känslor över det, jag vet att det förmodligen är mina sista 6 veckor (inget hemresedatum spikat ännu).

Vi åkte till Kisahalli och sportade, det var kul att träffa nya missionärer, och styrketräna.

Jag kände mig lite nere hela förmiddagen, och det blev inte bättre av att min greenie körde ganska vårdslöst från stan till Leppävaara (där biblioteket vi brukar mejla från ligger). Medan jag väntade på min dator på biblioteket läste jag skrifterna, Johannesevangeliet kap 12-13. Medan jag läste kände jag Andens maning ”be din kamrat om förlåtelse”. Jag hade ju varit irriterad på honom, men frågan är om inte irritationen egentligen hade sin grund i min nedstämdhet över hela situationen. Oavsett, jag har lärt mig de sista veckorna att inte skjuta upp sådana där andliga maningar, så efter några minuter gick jag och bad honom om förlåtelse. Han sade att han inte lagt märke till något, men jag vet inte, och det hör ändå inte till saken, jag följde maningen, och efteråt fylldes jag med frid. Genom ödmjukheten som jag vann genom att studera skrifterna kunde jag bryta ner min stolthet (i denna sak…).

När den lediga tiden var slut var vi bjudna till medlemmar utanför Siunteå, vi fick god mat som vanligt och därefter knackade vi dörr i Siunteå en stund. Vi kom in till en ”comeback” och hade en undervisning, men den gick sådär. Stundvis kunde jag känna den Helige Andens närvaro men inga synbara resultat, vi bokade ingen ny tid. På kvällen planerade vi morgondagens arbete.

Jag har lagt märke till att jag kan möta min stora prövning just nu (nej jag har inte berättat vad den är) på två sätt, antingen som den naturliga människa jag är – då går allt fel och blir jobbigt – eller genom den Helige Andens hjälp, då det känns rofyllt trots svårigheten.

Jag vill vara så bra jag kan vara, speciellt denna sista tid av min mission. Jag vill bevisa för mig själv att jag älskar Herren över allt annat, att jag kan sätta Honom främst i mitt liv och lyssna till Hans röst.

Om jag som Alma säger (Alma 37:36) kunde låta mitt ”hjärtas tillgivenhet tillägnas Herren för evigt”…

Om jag alltid kunde agera (utan fördröjning) då den Helige Anden manar mig…

Om jag kunde älska min broder som mig själv…

Jag har ett litet mission statement för mina sista veckor här i Finland – jag vill bli en sann lärjunge. Jag skall ge mig själv osjälviskt i andras tjänst, jag skall lyssna till vad den Helige Anden talar och göra det utan att min personliga vilja blockerar Guds inflytande i mitt liv. Jag skall bryta ner stolthet vid första åsyn och vara tacksam för allt och framför allt. Tacksam både till Gud och mina medmänniskor.

Vilka små ting Herren använder för att undervisa oss

Publicerat av

Vi hade distriktsmöte på morgonen, efter det var vi hos Kari, och hade med oss en medlem också. Själva undervisningen gick sådär, men jag fick en tydlig maning från den Helige Anden att inbjuda honom att bli döpt, så när vi läste från Alma 32 tillsammans sade jag i en naturlig paus ”Kari, vill du bli döpt?” Han svarade att han funderat mycket på det, och funderar fortfarande. Jag hade inte väntat mig något annorlunda svar, men jag vet att det var Anden som manade mig att säga det, och jag tror att det får honom att fundera ännu lite mer.

Efter det kollade vi några ”comebacks”, och något intressant hände. Vid en lekplats såg vi en yngre kvinna med ett barn, och jag kände mig manad att gå och tala med henne. Först ville jag inte (det där naturliga motståndet med kvinnor i min egen ålder, alltid extra nervöst) men gjorde det ändå. Vi pratade bara en kort stund, hon var inte intresserad alls. Men efteråt tänkte jag att den Helige Anden säkert manar oss att tala även med de människor som Han vet inte kommer ta emot oss. Evangeliet skall erbjudas rikligt till alla, det är vår enda uppgift. Inte att välja ut vilka som är lämpliga mottagare. Efteråt pratade jag med min kamrat om det, och han utbrast ”Jag kände också den maningen, men jag tänkte att det nog inte var den Helige Anden, och OM det var det, då kommer det nog till dig också och då går du fram”. Så det intressanta i hela situationen var att han lärde sig något om hur den Helige Andens viskningar känns igen då jag utan förvarning for iväg mot lekplatsen.

Han kunde inte sluta prata om det, han sade ”Det var en SÅÅ tyst maning… andens röst är alltså SÅ tyst… jag trodde det var mer som en viskning. Så dum jag varit under undervisningar som vi haft, jag har fått mig saker givna i precis den rösten eller känslan, men jag har avfärdat det som att det inte är något…” efter en stund sade han ”Kanske meningen med det hela (att tala med henne) var just att lära mig det här!”

Själv insåg jag i den stunden vilka små ting Herren använder för att undervisa oss.

Vi hade lite ”service” på eftermiddagen, skyfflade lite jord mm. Sedan klippte vi gräset utanför Folley & S. inför vår lilla barbecue. Hann bara kolla några ”comebacks” efter det innan vi var tvungna att åka till kyrkan för ”engelska-lektionen” som ikväll bestod i fotboll – det viktigt är att vi gör någon rolig aktivitet för medlemmarna, och vänner och undersökare, när sådana kommer. Sedan hade vi Barbecue med distriktet, och satt i kvällssolen och pratade. Jari och Visa som varit på mission hemma i Sverige var också med.

Han var så god… ingen såg det för han hade… problem.

Publicerat av

Morgonen började med en undervisning av Riitta, hemma hos Tapola. Riitta är halvvägs igenom Alma nu (dvs ungefär läst halva Mormons Bok). Hon vill läsa hela boken innan hon bestämmer sig för någonting, så vi kan mest bara stötta henne i läsningen. Jag hoppas innerligt att hennes intresse inte skall svalna liksom Jukkas, han var ju väldigt intresserad ett bra tag. Dock är jag rädd att jag inte kommer få vara med och undervisa Riitta, hon skall till sommarstugan och kommer kanske inte hem förrän augusti, då är ju jag hemma i Sverige igen.

Vi kollade några ”comebacks” resten av förmiddagen, sedan bestämde vi oss för att göra lite ”secret service” (hemligt tjänande) genom att städa hos de andra missionärerna.

Efter det skulle vi plocka upp systermissionärerna så att de kunde komma och undervisa Virpi (ensamstående kvinnor brukar vi ju ta hjälp av/skicka systrarna till, liksom de gör med ensamstående män i sitt område). De hade bett oss komma tidigare för att ge en av dem en välsignelse. En av hennes vänner där hemma hade gått bort och hon var naturligtvis mycket ledsen för det. ”Han var så god… ingen såg det för han hade… problem…” berättade hon. ”Han undrade alltid varför vi var hans vänner… han hade ett så gott hjärta” fortsatte hon. Det är svårt när en systermissionär har sorg för man känner sig ganska hjälplös. Instinktivt vill man lägga armen om henne eller krama om henne, men det får man givetvis inte med missionärsreglerna. Vi gav henne iaf. en välsignelse.

Sedan följde de med oss till Virpi, men hon gav tyvärr tillbaka boken. Vi var i systrarnas område och kontaktade (bytte tjänster lite där), och vi hade inte haft något framgångsrikt på hela dagen. Jag hade en bön i mitt hjärta att jag skulle kunna vara till nytta under dagen, åtminstone på något sätt. Kort därefter kom en kvinna förbi och vi pratade en liten stund. Jag fick möjlighet att vittna för henne om Guds kärlek. Jag tror det var svar på min bön. På kvällen fick vi följa med systrarna på en middag de hade hemma hos medlemmar (vi stal Black’s plats). Jag hade ett andligt budskap från Joh 14-15 ang. när Kristus ger apostlarna tröst inför att han skall lämna dem. Något som gör extra starkt intryck på mig är orden ”ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er” då det är extra tillämpbart när man är missionär.