Dagen började med ett distriktsparty i kapellet, jag och Schachtsneider gjorde frukost till alla. Vi såg på en film tillsammans (Perintö/Legacy, en film om kyrkans historia… det närmaste en film vi kan komma som missionärer!). Till slut kom så posten och ”Harvester” (vår missionstidning) där alla förflyttningar var listade. Jag hade blandade känslor över det, jag vet att det förmodligen är mina sista 6 veckor (inget hemresedatum spikat ännu).
Vi åkte till Kisahalli och sportade, det var kul att träffa nya missionärer, och styrketräna.
Jag kände mig lite nere hela förmiddagen, och det blev inte bättre av att min greenie körde ganska vårdslöst från stan till Leppävaara (där biblioteket vi brukar mejla från ligger). Medan jag väntade på min dator på biblioteket läste jag skrifterna, Johannesevangeliet kap 12-13. Medan jag läste kände jag Andens maning ”be din kamrat om förlåtelse”. Jag hade ju varit irriterad på honom, men frågan är om inte irritationen egentligen hade sin grund i min nedstämdhet över hela situationen. Oavsett, jag har lärt mig de sista veckorna att inte skjuta upp sådana där andliga maningar, så efter några minuter gick jag och bad honom om förlåtelse. Han sade att han inte lagt märke till något, men jag vet inte, och det hör ändå inte till saken, jag följde maningen, och efteråt fylldes jag med frid. Genom ödmjukheten som jag vann genom att studera skrifterna kunde jag bryta ner min stolthet (i denna sak…).
När den lediga tiden var slut var vi bjudna till medlemmar utanför Siunteå, vi fick god mat som vanligt och därefter knackade vi dörr i Siunteå en stund. Vi kom in till en ”comeback” och hade en undervisning, men den gick sådär. Stundvis kunde jag känna den Helige Andens närvaro men inga synbara resultat, vi bokade ingen ny tid. På kvällen planerade vi morgondagens arbete.
Jag har lagt märke till att jag kan möta min stora prövning just nu (nej jag har inte berättat vad den är) på två sätt, antingen som den naturliga människa jag är – då går allt fel och blir jobbigt – eller genom den Helige Andens hjälp, då det känns rofyllt trots svårigheten.
Jag vill vara så bra jag kan vara, speciellt denna sista tid av min mission. Jag vill bevisa för mig själv att jag älskar Herren över allt annat, att jag kan sätta Honom främst i mitt liv och lyssna till Hans röst.
Om jag som Alma säger (Alma 37:36) kunde låta mitt ”hjärtas tillgivenhet tillägnas Herren för evigt”…
Om jag alltid kunde agera (utan fördröjning) då den Helige Anden manar mig…
Om jag kunde älska min broder som mig själv…
Jag har ett litet mission statement för mina sista veckor här i Finland – jag vill bli en sann lärjunge. Jag skall ge mig själv osjälviskt i andras tjänst, jag skall lyssna till vad den Helige Anden talar och göra det utan att min personliga vilja blockerar Guds inflytande i mitt liv. Jag skall bryta ner stolthet vid första åsyn och vara tacksam för allt och framför allt. Tacksam både till Gud och mina medmänniskor.