På morgonen bad vi om vilket område vi skulle åka till. Min kamrat föreslog Masala, så det gjorde vi. Det regnade, var kallt och blött men jag hade ändå en god känsla inom mig, vi knackade dörr i ett nytt radhusområde. När vi till slut var tillräckligt frusna för att ge oss iväg mot lite inomhusarbete (lägenhetsbyggnaderna i Kivenlahti) träffade vi en kvinna vid namn Katja (idag igen, annan person dock). Hon var väldigt glad och ivrig över att se oss för hon hade sett ett program om kyrkans missionärer på TV i förrgår, ”men jag har aldrig sett er i verkligheten” sade hon. Hon ville höra vårt budskap, så vi tog en kort version där vid dörren. När vi sedan gav henne en Mormons Bok var hon väldigt tacksam. Hon sade att hon skulle börja läsa så fort hon kom in och fick barnet i säng. Hon berättade också att hon mött sin avlidne bror i en dröm för inte så länge sedan, och sedan dess har hon ansträngt sig för att komma närmare Gud. Hon sade ”Det viktiga är väl att man strävar och har en önskan att göra rätt? Jag tar en öl ibland, och som ni ser röker jag…” hon vickade på cigaretten i sin hand, och fortsatte ”men jag är ärlig och jag är trogen till min man”. Hon berättade också om en erfarenhet då hon verkligen inte hade pengar till mat, och bad intensivt till Gud över det. En helt främmande person som hon varken sett före eller efter det kom till dörren med en kasse matvaror – verkligen ett bönesvar som dessutom kom fort.

Vi fick lunch hos Conovers och efter det kände jag att vi behövde ut till Masala igen istället för Nöykkiö som vi hade planerat. Vi gjorde det, och en av de första personerna vi mötte var Katja. Medan vi var hemma i Espoo på lunch hade hon hunnit berätta för sin man om oss, och han var inte alls glad. Han är rom (det som tidigare kallades ”zigenare”) och som de flesta romer jag mött i Finland är han därmed medlem i pingstkyrkan. Dessutom sade hon att han var mycket svartsjuk, och att vi var två unga killar hjälpte knappast saken, så ”jag vet inte om det blir något mer av det här” sade hon. Vi knackade dörr en stund i området, sedan mötte vi henne igen, hon var på väg åt andra hållet nu, fortfarande hunden med sig. Hon hade berättat för en vän om oss och vännen ville gärna att vi kom förbi någon gång. Hon hann dock inte ge oss någon adress, så när vi var färdiga med det vi skulle göra slog vi henne en signal för att fråga om adressen.

Det var ganska konstigt, för en man svarade i hennes telefon (hennes man, antar jag) men samtalet bröts så snart jag sagt vem jag var. Omedelbart därefter kände jag en känsla av otrygghet, som om något hotfullt var påväg emot mig, men jag slog bort det och tänkte att ”du fantiserar bara ihop grejer pga hennes man, du tänker att han skall göra er något illa”. Min kamrat som inte hört telefonsamtalet sade just då ”det känns inte bra här längre… jag tror vi kanske ska byta område”. Okej, så min kamrat hade exakt samma känsla. Vi satte oss i bilen och åkte till Sundsberg istället. Efter lite fruktlöst dörrknackande åkte vi hem för att äta lite, sedan gick vi tillbaka ut en stund.

Vid den tid vi brukar gå hem kände jag att vi inte var riktigt färdiga med dagen, vi gick upp mot byggnaderna där Ariana bor, och utanför hennes byggnad mötte just henne! Vi stod och pratade någon halvtimme, hon har visst börjat med någon meditations-grej, hon hade någon kille med sig också som uppenbarligen var från samma grupp. När hon introducerade mig för sin vän sade hon ”Det här är missionären jag berättade om, det var han som ledde mig in på rätt väg igen, sedan de började besöka mig har jag levt ’rent’, och har heller inte tagit en droppe alkohol”. Även om det var bra betyg för min och Allens insats då för några månader sedan så blottade det problem jag inte ens hade vetat om att de fanns då vi började undervisa henne. Men kanske de medlemmar som varit med oss och undervisat henne har vetat eller förstått det, det är ju lite ostkupa på när man är missionär, oerfaren av världen och livet. Hon sade också att jag ”verkar vara mera i balans nu” och det stämmer förvisso.

På kvällen läste jag i Mormons Bok, Alma kapitel 17. Det finns många liknelser i det kapitlet som kan tillämpas på familj och uppfostran. Innan min mission var jag på en ungdomskonferens, Fest i Nord, där vi besöktes av Ronald Rasband som gav oss uppmaningen att läsa Mormons Bok fyra gånger med olika perspektiv, eller medan vi letade efter 4 olika saker. En av dessa 4 var principer som rör familjen, som par och som föräldrar. Av den utmaningen har jag lärt mig att vi till stor del får ut det vi söker när vi studerar skrifterna. Det beror liksom vilka glasögon man tar på sig. Lite som när man ber specifikt, då kommer svaren specifikt. Sagan ”Alice i underlandet” innehåller en episod där Alice kommer till ett vägskäl och frågat en katt ”vilket håll skall jag gå åt?” Katten frågar vart Alice vill, och när hon inte vet det svarar katten ”då spelar det ingen roll vilken väg du tar.”