Under morgonen skrev jag färdigt mitt tal till på söndag. Vid 10-tiden åkte vi till Lohja. Vi knackade dörr vid strandområdet. Jag hade två tankar i huvudet som brottades med varandra, den ena var att ”vi går med samma gamla budskap från dörr till dörr och ingenting händer” medan den andra var ”vilken sekund som helst kan vi träffa någon som söker efter just det vi har att erbjuda”. Vi hamnade kanske någonstans mitt emellan då vi fann en historie/religionslärare som var intresserad. Hon hade inte tid just nu men bjöd oss tillbaka om en timme. Vi fortsatte med lite dörrknackande, och när vi kom tillbaka bjöd hon in oss på sin altan och gav oss saft och paj. Hon hade först några korta frågor, sedan presenterade vi vår ”första lektion” i vanlig ordning. Jag kände den Helige Anden starkt, och jag undervisade på ett lite annorlunda sätt än det jag lärt in. Jag använde lite fler skriftställen från Bibeln för att hon om möjligt skulle känna sig mer ”hemma”. Jag påpekade känslan av den Helige Anden ett par gånger under lektionen, och i slutet läste jag från Ether kap 4 verserna 11-12:
Men den som tror på det som jag har talat, honom skall jag besöka med min Andes uppenbarelser, och han skall veta och bära vittne. Ty tack vare min Ande skall han veta att detta är sant, ty det förmår människor att göra gott.
Och allt det som förmår människor att göra gott är av mig, ty det som är gott kommer inte från någon utom från mig. Jag är den som leder människorna till allt gott. Den som inte vill tro mina ord skall inte tro mig — att jag är. Och den som inte vill tro mig, skall inte tro Fadern som sände mig. Ty se, jag är Fadern, jag är världens ljus och liv och sanning.
Jag gav henne inbjudan att ta emot en Mormons Bok, läsa den och be och fråga Gud om den är sann. Hon svarade att ”Fast jag känner mig nöjd med Lutherska kyrkan där jag är nu”. Jag kom att tänka på en av Jesu liknelser i nya testamentet, om mannen som gick ut för att så (Matt 13:3-8), och hur en del av säden föll i stenig jord. Hon är kanske för bekväm för att undersöka boken. Hon vill hur som helst att vi kommer till ett par skolor i Espoo där hon jobbar, till hösten då givetvis, när skolorna drar igång, så det blir någon annan än jag.
Vi fick middag hemma hos medlemmar i Lohja, och hade ett budskap om kung Benjamins storslagna undervisning som finns nedtecknad i Mosiah kap 2. Här är några av mina favoritverser (v21-24) som handlar om vår eviga skuld till Gud:
Jag säger er, att om ni skulle tjäna honom som har skapat er från begynnelsen och som bevarar er från dag till dag genom att låta er andas så att ni får leva och röra er och handla efter er egen vilja, och även uppehåller er från ett ögonblick till nästa — jag säger, att om ni skulle tjäna honom av hela er själ skulle ni ändå vara onyttiga tjänare.
Och se, allt han kräver av er är att ni håller hans bud. Och han har lovat er att om ni håller hans bud skall ni få framgång i landet, och han avviker aldrig från det han har sagt. Om ni därför håller hans bud välsignar han er och låter er ha framgång.
Och se, för det första har han skapat er och skänkt er livet, för vilket ni står i skuld till honom.
Och för det andra kräver han att ni gör som han har befallt er. Ty om ni gör det välsignar han er omedelbart, och således har ni fått er lön. Och ni står ändå i skuld till honom, och skuldsatta är och förblir ni i evigheters evighet.
Efter besöket sov min kamrat i bilen i en timme, jag passade på att översätta mitt tal så länge (när jag var färdig med det tidigare menade jag att innehållet var klart och jag hade valt mina skriftställen, att förfinska det återstår fortfarande).
Vi knackade dörr lite mer under kvällen, kollade några ”comebacks”, sedan åkte vi till Conovers, jag renskrev mitt tal på datorn och vi blev några minuter sena hem faktiskt, men jag ville få talet rättat av broder Reiman imorgon (vår lördagsmorgon-finskalektion-lärare). Vore synd att göra något grovt slarvfel på sitt allra sista tal till församlingen.
Under min aftonbön hade jag lite dåligt samvete, jag kände att jag och min nuvarande kamrat inte arbetar lika hårt eller mycket som jag gjort med tidigare kamrater, min greenie behöver mera vila och sömn… och jag kanske ger efter allt för lätt för det pga köttets lathet… eller skall jag säga utmattning… hur som helst, min kamrat har en liknelse – om två oxar drar en vagn, och den ena drar mycket snabbare, då kommer vagnen ur kurs. Kanske det är så. Antar att han menar att jag är den snabbare oxen… Jag sade till min himmelske fader att även om jag tillåter för mycket vila så vill jag iaf att min kamrat skall veta att jag bryr mig om honom, att jag respekterar hans svaghet, och vill få honom att känna sig uppskattad. Den Helige Anden viskade till mig ”Ja, och jag älskar dig för det”.