Kyrkan var bra idag. Det var ”barnens medverkan” idag vilket är det mötet på året som barnen helt har hand om. De sjunger några sånger i kör, några av de äldre barnen har korta tal och andra går upp och bara läser en mening eller två mellan musiknumren.

Det fick mig att fundera – vad för slags aktiviteter hade man för barnen på skrifternas tid? Exempelvis Helamans 2000 unga krigare, vad hade de haft för ungdomsaktiviteter innan de kom till den fasta tro de hade i sena tonåren? Ibland när man läser skrifterna tänker man inte på allt runt omkring, allt det där vardagliga som inte står.

Innan mission, när jag fortfarande var hemma, minns jag att det ibland var jobbigt att gå till kyrkan på söndagarna. Nu är det tvärt om. Så det får mig att tänka att det sätt vi betraktar kyrkan på, och vårt ämbete i kyrkan, ger en fingervisning om huruvida vi står i världen och tittar in i kyrkan, eller om vi står i kyrkan, njuter av gemenskapen med de heliga och tittar ut mot världen.

Vi åt middag med Voutilainens, därefter knackade vi dörr. Träffade kvinnan från Kayman Islands igen, bestämde en tid att gå dit imorgon.

På kvällen var vi på brasafton¹Ordet brasafton används mycket brett inom kyrkan (fr engelskans fireside). Det kan vara allt från en gruppaktivitet till en föreläsning. i Haaga (i Helsingfors). Det var kort sagt ett fiasko. Det finns en ung författare här i Finland som skrivit en bok med titeln ”De sista dagars heliga” som handlar om en missionär som är i Finland, men som är deprimerad. Författaren var av någon anledning inbjuden till kapellet och var programpunkten på den här brasaftonen. Han var dels där för att svara på frågor Han ger vid flera tillfällen i boken en skev bild av kyrkan (författaren är givetvis själv inte medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga) och av kyrkans missionärer i allmänhet, och på frågor varför han avbildat det på det sättet svarar han ideligen ”för att den här karaktären (missionären i boken) lider av depression”.

Vad som bara ökar fiasko-känslan eller ironin var att jag aldrig under något möte sett kapellet så välfyllt. Inte ens under våra konferenser när vi lyssnar till profeter och apostlar. Många medlemmar kom upp efteråt och fick sina böcker signerade också.

Hela aktiviteten var nära att bli inställd av områdespresidenten Äldste Jensen (i de sjuttio), men det var så sent i processen så han sade ”just put the best possible spin to it” (ungefär ”gör bara det bästa möjliga av det”).

Det var en missionärs-kör som framträdde under mötet också, 8st. Jag satt och tittade på dem när de övade, en stund innan programmet började. Jag blev rörd, och tänkte på storheten i att dessa unga människor lämnar sitt eget liv under två års tid, sätter allt i väntläge – familj, utbildning, karriär… för att tjäna Herren och folket. De kan inte språket särskilt bra, men gör sitt bästa i alla fall, för de vill så gärna undervisa människor om Kristus och hans evangelium. Nu låter det kanske förmätet då jag själv är en av dem, men sådana känslor hade jag gentemot dem som stod där fram och sjöng, oaktat att jag också är en missionär.

Den gångna veckan har varit fantastisk, inte bara pga resultaten vi fått, utan pga hur jag känt, vad jag lärt och insett och förstått. Genom mina brister förstår jag bättre Kristi nåd. Jag har insett att ingen enda av oss är rättfärdig, att ingen är bättre än någon annan, att ingen av oss har rätt att döma någon annan då vi alla ser till samma Herre för förlåtelse och nåd. Visst är det information jag haft länge, men mitt hjärta har lärt sig flera aspekter av det under den här veckan. Ibland säger man att avståndet mellan hjärtat och hjärnan är världens längsta halvmeter. Tillsammans med Eva känner jag mig manad att utbrista ”Blessed be the name of God, for because of my transgression, my eyes are opened, and in this life I shall have joy, and yet I shall see God and live” (ungefär ”Välsignat vare Guds namn, ty på grund av min överträdelse har mina ögon öppnats, och i detta liv skall jag ha glädje, och åter skall jag se Gud och leva”).

Jag kände den Helige Anden så starkt under sakramentet²Sakramentet är motsvarande nattvarden i andra kristna kyrkor. Vi tar del av bröd och vatten som symboler för Kristi försoningsoffer tidigare idag, det var speciellt idag då jag tog det. Det är som att min omvändelseprocess fortfarande pågår i allra högsta grad, som att jag ännu inte är ”converted” (Luk 22:32).

De nya insikterna jag fått, hur de stärkt mitt vittnesbörd och hur jag aktar dem som en skatt är delvis resultatet av hur jag vidrördes då jag läste Mosiah 4:11 förra veckan…

 Och vidare säger jag er som jag förut har sagt, att då ni kommit till kunskap om Guds härlighet, eller om ni har känt hans godhet och har smakat av hans kärlek och har fått förlåtelse för era synder, vilket orsakar en så stor glädje i era själar, så önskar jag dock att ni skall komma ihåg och alltid hålla i minnet Guds storhet och er egen intighet, och hans godhet och tålmodighet mot er, ni ovärdiga skapelser, och ödmjuka er intill ödmjukhetens djup och dagligen åkalla Herrens namn och stå fasta i tron på det som skall komma, det som talades genom ängelns mun.

Så jag antar att det hela verkligen började med Broder Jones undervisning förra söndagen.  Men jag känner att jag har förändrats en del redan sedan förra veckan. Jag antar att jag inte kan säga att jag ”växt i ödmjukhet”, då skulle jag ju i samma stund upphäva mina egna ord… men jag har fått ett helt nytt perspektiv på flera saker.

Träffade en trevlig medlem ikväll också, Ari. Han är bekant med Äldste Wensel sedan länge det var så vi började prata, stod liksom i samma hörn. Vi pratade en lång stund efter brasaftonen.