Åter i Kajaani och vi började vår strävan att göra 70 timmar/vecka. Det innebar att vi lämnade lägenheten kl 9. Hela dagen kände jag mig så upprymd och glad, även hela tiden då vi skriftade och antingen fick dörrar igenslängda framför oss, eller den traditionella titthåls-avvisningen, det vill säga man hör eller ser att någon kommer fram och tittar i titthålet, men utan att öppna dörren. Jag var så glad över att få göra det här arbetet. Ryggen, axlarna och till slut även benen kändes riktigt trötta, men när vi kom hem var jag fortfarande helt upprymd och fylld av glädje.

”-Du, Äldste Smith, jag har tänkt på en sak angående det här med 70 timmar…”

”-Jaha…?”

”-Jo, vi spenderar ju 6 timmar på Oulutåget varannan vecka, hur skall vi lösa det… det blir svårt att hämta igen 6 timmar de veckorna.”

”-Ja, men det är inget att göra åt. Vi behöver komma dit och träffa dem, så låt det då bli 64 timmar varannan vecka, det spelar ingen roll.” Samma attityd som varje gång jag tar upp något som skulle kunna hota utbytena med Oulu… de är visst hans bröd och vatten för att överleva vistelsen i Kajaani…