Medan jag gjorde mig i ordning imorse kände jag förkylningssymptomen krypa inpå – ont i halsen var väl det som kändes mest. Vi skred till verket med vårt nya mål att arbeta fler timmar, och på vägen till kyrkan kontaktade vi på gatan i en halvtimme. Vi träffade hela tre personer, men det var rätt bra ändå för en av dem gav oss adress och bad oss komma förbi och prata religion. När man är missionär på en plats som denna blir man glad över det lilla, för oftast vill ingen lyssna. Det kanske förresten gäller för hela västvärlden, inte bara här uppe i norden. Under mötena i kyrkan kände jag mig allt sjukare, jag började få ont i ryggen, så där influensa-ont-i-hela-kroppen ont. Äldste Williams och äldste Butler, missionspresidentens assistenter, var här på utbyte, och efter lunch fick jag en välsignelse¹En värdig bärare av prästadömet (prästadömet är myndighet att handla i Guds namn, något som alla värdiga män i kyrkan kan få) kan välsigna sjuka, liksom Jesu lärjungar på sin tid välsignade och helade sjuka. I L&Fstår det att när Äldsterna har lagt sina händer på den sjuke skall denne återställas till hälsa, såvida han eller hon inte är beseglad till att lämna detta liv och gå vidare till andevärlden. En välsignelse trumfar inte Guds vilja om Han bestämt något rörande saken, men i annat fall är löftet att man skall bli frisk. Det står dock inte någonting om huruvida detta skall ske omedelbart eller efter en tid. När Jesus helade människor sade han alltid att det skedde genom deras egen tro, så jag vill tro att helandet kan ske omedelbart om den sjuke har tro till det.. Äldste Smith gav den, och efter att ha talat orden om att jag skulle bli fullt frisk så sade han något som rörde mig till tårar. Han talade om min far, att han en dag skulle höra på evangeliet.

Jag gjorde ett tappert försök att utöva min tro på välsignelsen då vi åkte ut för att arbeta trots infektionen som uppenbarligen växte i min kropp. Jag och äldste Butler åkte till område 8, lite mindre lägenhetsbyggnader. Vi knackade dörr, och jag imponerades av att även han, liksom White och Williams i Oulu, var duktig på att prata med folk, att få dem att stanna vid dörren och bygga någon slags vänskaplig anda. Vi arbetade dock bara någon timme, min rygg blev värre och värre, och till slut fick jag säga att jag behövde hem och vila, det här funkade liksom inte längre. Det var inte så mycket förkylning utan mera ont i musklerna, främst i ryggen. Det var kallt också, och jag kände feber på gång, den där kittlande känslan i kroppens alla muskler. Vi gick till bilen (assistenterna har alltid en bil), plockade upp de andra och rullade hem till vår lägenhet. Jag fick krypa till sängs, och det var verkligen välbehövligt för nu hade jag börjat få huvudvärk också, och feberfrossa. Jag hade riktigt mycket på mig trots att det som alltid var rätt varmt i lägenheten. Äldste Williams stannade inne med mig²Som missionär är man aldrig ensam, med ytterst få undantag. De andra tre skulle till exempel aldrig gå iväg ut och lämna en ensam kvar hemma, man är alltid två och två. Det är ofta ett skydd och en hjälp, men det är stundom också jobbigt att aldrig få vara ”ifred”, förutom korta stunder som när man gör sig i ordning på morgonen i badrummet, eller uträttar andra behov. Det händer dock vid förflyttningar att man får åka tåg till ett nytt område osv. Ensam, det kan vara en oas ibland. och skrev lite i sin dagbok medan Äldste Smith och Äldste Butler åkte iväg ut för att arbeta några timmar till.