Under förmiddagen skriftade vi, och vi var utomhus för omväxlings skull. Det har varit lite mildare ett par dagar, på nollan idag faktiskt. Det är väldigt skönt att slippa alla dessa trappuppgångar som ser likadana ut, även om jag är tacksam för att de finns när det är minus 30 grader… Människorna som bor i hus var väl inte jättemycket annorlunda dem vi träffat i lägenhetsbyggnaderna, men jag tror att de inte var riktigt lika rädda för att prata med oss. Kanske det beror på att grannarna inte hör att de växlar några ord med oss, för i trappuppgångarna hör ju alla om en börjar prata. Vi fick i alla fall utlämnat en Mormons Bok. Det var vår sista, men vi får fler på konferensen i övermorgon.

Under eftermiddagen besökte vi syster Kauppinen, och något underbart hände. Jag förstod allt hon pratade om medan vi satt och småpratade. Jag hängde med, ställde några frågor själv och berättade lite. När vi sedan hade vårt budskap tog jag hand om det mesta själv. Tänk att jag kunde förstå så mycket, det känns som att en polett har ramlat ner! Underbart.

Vi kontaktade lite på gatorna i området, sedan gick vi hem till familjen Kokkonen. Ari, pappan, är fortfarande sjuk men på bättringsväg. Efter lite samtal och ett informellt budskap var det dags att gå. Tjejerna såg på TV, och kanske var det därför som Äldste Smith struntade i att ha en bön tillsammans med dem innan vi skulle gå.

”-Ska vi inte ha en bön innan vi går?” Han svarade bara med en gest mot TVn. Jag tyckte att det var lite fånigt att låta en TV stoppa oss på det sättet, så jag frågade Ari ”Går det bra om vi tystar TVn en kort stund och har en bön innan vi går?” Det gick bra, och han bad mig att hålla den. Jag hade en bön, på svenska. Det kändes verkligen skönt att kunna tala från hjärtat och säga precis vad jag tänkte, utan att vara inskränkt till de ord jag kan på finska. Dessutom förstår ju Ari en del svenska.