Idag hade vi distriksmöte hos oss, i lilla Kajaani. Efter det gick jag och Äldste Williams ut. Vi kontaktade bara två människor på en hel timme, var är alla arbetslösa, gamla eller lediga människor? =)

Efter lunchen var jag ute med Äldste White istället. Vi blev avsläppta i område 8, den mest avlägsna delen av stan, då känns det tryggt att ha ordentligt med kläder på sig. Vi började knacka lägenhetsbyggnader så smått och ganska snart kom vi in till en kille i 26-års åldern som hade två enorma hundar. Jag kände mig minst sagt obekväm när vi satte oss ner i hans soffa. Äldste White började på första diskussionen, och jag tog några bitar här och där. Ungefär i mitten av lektionen kom hans flickvän hem, hon satte sig bredvid honom i soffan och vi började om från början för att repetera för henne.

Mot slutet hände något underligt, som jag fortfarande är förundrad över. En av hundarna, den som låg vid mina fötter (och Äldste Whites, och husses… ja, det var en riktigt stor och lång hund…) började bli orolig och gnydde lite, rörde en del på sig. Det distraherade något, och jag ville verkligen att de skulle få med sig den sista delen av lektionen utan störningsmoment, för det handlar om Den Helige Anden och bön, hur man själv kan få bönesvar. Så jag sträckte ner handen och klappade försiktigt hunden… eller besten… jag var rädd, men samtidigt kände jag mig inspirerad att lägga handen på den, och det hjälpte. Jag övervann rädslan (jag har alltid varit rädd för hundar, särskilt stora hundar), och hunden lugnade sig, och förblev lugn tills vi gått.

De accepterade vår inbjudan att läsa i Mormons Bok och vi fick en tid nästa onsdag för att möta dem igen. Vi skriftade vidare, och snart mötte vi en kvinna som verkade hyfsat stridslysten. Hon såg med ganska stort förakt på Äldste White medan de pratade vid hennes dörr. Äldste White tycker dock att sådant är roligt, när folk vill retas eller visar en överlägsen attityd, så han pratade på för att ”leka lite” med henne, och kanske ”lirka” lite också för att se om hon kunde mjukna. Han är verkligen bra på att prata, både språket och det sociala. Hon skulle just till att stänga dörren då hennes man kom i ganska hög fart inifrån lägenheten. Först trodde jag att han kanske hade druckit, och var arg, men tvärt om var han riktigt trevlig och ville prata med oss. Till hans frus stora förtret bjöd han in oss i vardagsrummet. Stämningen var lite konstig eftersom vi visste att hon inte alls ville ha oss där…

Vi berättade dock glatt om Gud, Kristus, Joseph Smith och Mormons bok. När vi kom till den delen hade han ett stort problem med att det var just Amerika som Lehis familj färdades till. Som så många andra finländare hade han inget gott öga till USA… vad nu dagens USA har att göra med den Amerikanska kontinenten för 2600 år sedan… men så är det, det är viktigt för många att få visa sitt misstycke där. Han var ändå intresserad nog att ta boken och lova oss att läsa de markerade ställena till nästa vecka. Vi hade som vanligt markerat Inledningen, 3 Nephi 11 och Moroni 10. Hans fru tjafsade emot en del under diskussionens gång, hon hade bl a en invändning ang. Adam och Eva, hon verkade tycka att hon kommit på något som ingen annan kristen tidigare tänkt på när hon sade

”-Men berätta det här för mig pojkar, vilka människor bildade Adam och Evas barn familj med? Vem låg de med för att få barn?”

”-Andra av Adam och Evas barn såklart” svarade vi, som att det var världens självklaraste grej… enligt bibeln så är det ju ganska enkelt. Men hon tappade nästan hakan och utbrast:

”-Med sina egna syskon?! Nä, ni skämtar?! Tror ni verkligen på det??” Vi tittade på varandra med höjda ögonbryn och svarade sedan ”-Öh, ja…” Mig veteligen är det den enda bibeltolkning som någonsin existerat… Hon hade flera andra invändningar men inget mer värt att nämna. Jag vet förresten inte om hon var nykter.

Den kvällen kände jag att ”det här var nog en av de bästa dagarna på min mission.” Jag har aldrig undervisat så mycket på så kort tid, och man får prata så mycket mera vid dörren med Äldste White. Vi kommer dessutom alltid in till någon när vi är ute och knackar dörr tillsammans, det är kul.