Idag hade vi för ovanlighetens skull en icke stressig P-day (preparation day, förberedelsedag, ledig dag, kalla det vad man vill…). Vi handlade, skrev brev hem…

På kvällen hade vi rådsmöte i kyrkan (PVK¹PVK är förkortningen av ”Prästadömets verkställande kommite” och är att jämföra med styrelsen i ett bolag, det är de personer som har kallats till ledande roller i församlingen träffas och diskuterar/planerar församlingens verksamhet. I vissa församlingar har man mötet en gång i månaden, på andra ställen varannan vecka eller till och med varje vecka. Ibland, som ikväll, bjuds heltidsmissionärerna också in till mötet, det beror lite på om det finns saker att ta upp som berör oss eller där man vill ha vårt perspektiv på något, eller tilldela oss en uppgift.). Vi hade en stund mellan mötet och det att vi skulle gå till Alexi, så vi stannade i kyrkan och jag jobbade på att lära mig fjärde diskussionen.

Fjärde diskussionen handlar om frälsningsplanen, eller med andra ord

• Vart vi människor kommer ifrån
• Varför vi är här på jorden, och
• Vad som händer när vi lämnar det här jordelivet.

Fjärde diskussionen tar även upp viktiga principer om hur Gud vill att vi förvaltar den välsignelsen som livet på jorden och en fysisk kropp utgör, som att avhålla sig från sexuella relationer före äktenskap (kyskhetslagen) och att avstå från droger, inklusive kaffe och te (visdomsordet).

Det var som om alla känslorna som jag fick första gången jag hörde de här sanningarna själv, för snart 5 år sedan, kom tillbaka till mig. Jag minns hur jag kände det precis som att jag alltid känt till det här. Missionärerna berättade för mig att vi levt hos Gud som hans barn innan vi kom hit till jorden. De berättade att det finns en vis och viss avsikt med livet här på jorden och därför är det viktigt att behandla kroppen och skapelselagarna (sex) med respekt, och att vårt fortsatta, eviga liv efter jordelivet beror mycket på de val vi gör här och nu. När jag fick höra det här (och det som missionärerna berättade för mig var i princip exakt det som står i häftet för fjärde diskussionen) var det precis som att någon påminde mig om någonting som jag alltid vetat så länge jag levt. Det var som att de sanningarna fanns i mitt minne, och bara behövde uppväckas för att jag skulle veta om dem.

När vi kom hem till Alexi så satt han och hans flickvän och målade Warhammer-figurer²Warhammer är ett spel tillverkat av ”Games Workshop” som man spelar med tennfigurer som man målar själv och sedan ställer upp på ett stort bord och leker fältslag med, med tärningar och tjocka engelskspråkiga regelböcker.. Vi pratade lite om Games Workshop-spel i allmänhet³Sådana spel som jag var så intresserad av hemma, särskilt Blood Bowl, fantasy-varianten av amerikansk fotboll, som jag spelade så mycket med Andreas.. Sedan spelade vi Othello (det där spelet där man vänder brickor som är svarta på ena sidan och vita på den andra). En annan av hans vänner droppade sedan in också. Vi pratade lite om Mormons Bok med Alexi, men mycket mera undervisning än så blev det inte, vi hade planerat den fjärde diskussionen, men eftersom han hade två vänner här så passade det inte riktigt. Tjejens ansikte påminner mig mycket om Jenny… det kanske bara är för att jag tänkte mycket på henne när jag skrev brev imorse, eller så liknar de faktiskt varandra en hel del…

Det är både jobbigt och fantastiskt kul att vara hemma hos Alexi. Han har ju liksom det liv som jag önskade mig och tror att jag hade haft om jag varit kvar hemma och ännu inte stött på kyrkan. Han är ganska ung men bor i egen lägenhet, har en fin flickvän och han har nästan alla de samma intressena som jag hade, och han har ett helt gäng med polare som gör samma sak (rollspel, figurspel…) och ofta hänger hemma hos honom. Dessutom är han engagerad politiskt, något som började med elevråd i skolan och sedan växte (samma som gjorde jag i skolan).

När vi gick hem den kvällen berättade jag för Äldste Smith om mina känslor när jag förberedde diskussionen i kyrkan förut.

”-Det var nästan som om Gud lagt den här nyckeln i mitt medvetande, och när jag hörde om det här från missionärerna, särskilt om föruttillvaron, då visste jag att jag hade funnit mitt rättesnöre, jag visste att det var det här jag skulle ta till min ”andliga guide”. Och funnit känns nästan som ett överdrivet ord att använda, för jag hade knappast letat, det var snarare den som funnit mig.”

”-Wow, det måste vara speciellt att ha en sådan upplevelse. Själv är jag ju uppväxt i kyrkan… det är som att jag alltid har vetat. Jag hade inte riktigt den där tonårs-aha upplevelsen som en del andra har… du vet, många får ju en period av rebelliskhet i tonåren, så kommer de sedan antingen fram till att kyrkan är något för dem, de får ett eget vittnesbörd, eller så kommer de fram till att evangeliet inte var värdefullt för dem och så lever de vidare ett liv utan Kristus…”

”-Ja… men det är säkert så att vissa inte behöver det steget. Har du alltid vetat så har du, och det är nog något att vara tacksam över.”

”-Ja, det är jag. Men jag är lite avundskjuk också på sådana som dig, som har en ’omvändelseberättelse’ att berätta, en viss händelse som ändrade ens liv så fullständigt…”

Det hade Äldste Smith rätt i. Att ta emot evangeliet från missionärerna, att läsa Mormons bok och att döpas in som medlem i kyrkan hade verkligen ändrat mitt liv fullständigt.