Salt Lake City… bara sten och sand. Piloten gav några detaljer om väder och temperatur, därefter började värdinnorna vandra fram och tillbaka längs gångarna. På varje flygresa verkar det finnas några affärsmän som väntar med att lägga undan sin laptop tills värdinnorna säger till dem.

Planet tog mark mjukt och fint, och piloten tackade som vanligt för att vi flugit med bolaget. Det var ett tag sedan jag träffade Lindsi. När mamma och Bill var nygifta bodde hon och hennes bror hos oss varannan helg och på sommarlovet. Vi brukade spela spel eller bara umgås under dagarna, och på kvällarna brukade vi se på film. Ibland åkte vi ut på olika saker med mamma och Bill… Min lillebror Marcus och hennes lillebror Joey var ungefär lika gamla. Nu hade hon bott här i Salt Lake med sin mamma i några år.

Planet stod äntligen stilla. Jag var framme, efter nästan ett dygns resande. Tänk vad fantastiskt det är ändå, att kunna färdas till andra sidan jorden på mindre än ett dygn. Kabindörren öppnades och planet fylldes av behaglig och alldeles lagom varm luft. Många passagerare stod redan upp med böjda huvuden under bagagehyllorna. Jag kommer nog inte ut fortare för att jag ställer mig upp…

I USA alltså. Det kändes häftigt. Jag hade inte riktigt haft tid att fatta det på O’Hare i Chicago, jag hade fullt upp med att få bagaget genom tullen, hitta något att äta och komma till rätt terminal i tid. Nu slog det mig plötsligt att jag faktiskt var i USA. Bagagebandet hade börjat rulla, men ännu inga väskor. Folk samlades runt bandet, vissa mer otåliga än andra. Själv var jag för trött för att bry mig om att jäkta. Några minuter mer eller mindre… Planen för kvällen var att se Temple Square och hitta en engelsk Bibel och Tre-i-ett ¹Tre-i-ett kallas den bok som innehåller Mormons Bok, Läran och Förbunden (som är en samling uppenbarelser från Gud till Joseph Smith) och Den Kostbara Pärlan (Joseph Smiths översättning av valda delar av Moses och Abrahams skrifter, Joseph Smiths egen historia samt hans översättning av Matteus 24e kapitel). När man talar om ”skrifterna” eller ”de heliga skrifterna” i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga så menar man dessa fyra verk. De ligger till grund för kyrkans läran, och kallas även för ”standardverken.” i stort format, så jag kunde få plats med mycket kommentarer i marginalerna. Jag hade stora förhoppningar på mina studier av skrifterna under den kommande tiden. Jag var relativt flitig redan där hemma, men det skulle nog bli ännu mer av den varan nu under min tid som missionär.

Med en resväska i varje hand gick jag ut för att möta min välkomstkommitté – Lindsi och Peter. Jag blev varmt välkomnad, och det var kul att träffa Lindsi igen. Vi packade in oss i bilen och satte kurs mot Temple Square. En bit pizza satt fint efter flygresan, sedan tog vi en liten rundvandring på området. Det kändes verkligen stort att se alla dessa byggnader på riktigt. Man hade ju sett dem på kort och hört om dem så många gånger – Salt Lake Temple, Tabernaklet, det nya konferenscentret… Vi knäppte några bilder och så bar det av mot bokhandeln. Det var verkligen en underlig känsla att åka hemifrån klockan sju på morgonen, resa så länge, slutligen komma fram och klockan ändå bara var eftermiddag. Inköpen gick bra, jag fick till och med mitt namn graverat på framsidan av böckerna.

Lite kvällsmat och så sovdags, för mig i alla fall. Jag fick deras gästrum. Ett amerikanskt gästrum är visst inte ett litet rum med en säng… här var dubbelsäng, fina möblemanget och ett eget badrum. Jag läste några sidor i skrifterna och ställde väckarklockan. Dagen därpå skulle jag visserligen inte infinna mig vid MTC förrän på eftermiddagen, men vi hade andra planer före det. Jag skulle få en rundtur av BYU ²BYU – Brigham Young University. Ett universitet som byggts av och drivs av Jesu Kristi Kyrka, och som är uppkallat efter kyrkans andra president. Man erbjuder kandidatexamen inom de flesta områden och magister inom många områden. Universitetet är särskilt känt för framstående utbildningar inom juridik och företagsledning Universitetet är även känt för att ha strikta regler vad gäller anständig klädsel och ett vårdat yttre. tillsammans med Lindsi och Karen (Lindsis mamma), jag ville självfallet utnyttja all min tid i Salt Lake City och Provo på bästa sätt.

Idag blev jag avskild att verka som missionär. Det går till så att stavspresidenten lägger händerna på ens huvud och uttalar en välsignelse. Här är en av de saker han sade i välsignelsen:

”Broder, du kommer att ha förmånen att undervisa människor som kommer att ta emot dopet… under din mission kommer du att lära känna ett par människor som skall vara dina käraste vänner hela livet igenom…

…Jag välsignar dig också att inte vara bekymrad över utbildning eller arbete, Herren tar hand om sina missionärer.”

Han sade många andra saker, saker som gav mig förväntningar och förhoppningar inför min mission, men även sådant som ställde krav på mig. Det kändes allt som allt mycket bra. Jag känner i hela mitt hjärta att min kallelse kommer från Gud och att Finland är rätt plats för mig.

Idag fick jag min kallelse ¹När man vill gå ut som missionär pratar man med biskopen i sin hemförsamling. Om biskopen efter en intervju finner mig redo att gå ut som missionär så skickar han en rekommendation till profeten, kyrkans president. Profeten eller någon i de tolv apostlarnas råd har en bön, och när de får svar på bönen så vet de, genom uppenbarelse, vilken mission i vilket land jag skall sändas till.. Faktum är att kallelsen kom för ett par dagar sedan, men jag var inte hemma, och jag ville inte att någon annan skulle öppna brevet. Nu hade jag äntligen kommit hem, och det var blandade känslor… å ena sidan kändes det otroligt spännande, med tanke på att jag kunde hamna precis var som helst i hela världen… å andra sidan ville jag inte få för höga förväntningar, utifall att det nu inte var så exotiskt.

Jag har hört att det finns tre sätt att öppna sitt missionskall, och bara två av dem är värdiga. Det dåliga sättet är att man sliter upp kuvertet och läser det så fort man kan. Det kom inte på fråga. De andra två är att man antingen samlar familjen och gör det tillsammans, eller drar sig undan och gör det på egen hand. Det sistnämnda var vad jag tänkte göra, så jag tog kuvertet och gick upp på mitt rum. Jag hade en bön att jag skulle acceptera det som Herrens vilja vad det än stod i kuvertet, och att jag skulle känna att det verkligen var Kristus kall till mig.

Jag hade kallats att verka som missionär i Finland…

Det var inte vad jag hade väntat mig, och inte vad jag hade hoppats på heller om jag skall vara ärlig. Det där med exotiskt land… Finland kändes inte så exotiskt för en svensk får jag säga.

Jag blev lite besviken, samtidigt som det kändes lite tryggt att det var så nära. Jag visste att mamma skulle bli väldigt glad över att inte ha mig längre bort än så, även om missionen skulle inledas med en vistelse i USA på ca 3 månader.