Idag kom Oulu-missionärerna hit. Äldste Smith och Äldste Williams skulle ut till Kuhmo och besöka familjen Komulainen. De släppte av mig och DeGering i Laajankangas innan de gav sig av.

Vi knackade dörr i ungefär 3 timmar utan några fantastiska händelser, sedan gick vi till syster Seitsojoki för en middag. Det här var en intressant upplevelse, jag senior vid en middagsbjudning… det var jag som fick försöka hantera snacket, men det gick rätt så bra. Efter maten gav jag budskapet med muggarna, som för några dagar sedan, och det gick också bra. Jag brukar tala ganska mjukt och försiktigt (inte så att jag inte hörs, men jag brukar liksom inte göra mycket väsen av mig heller direkt…) men efter att vi lämnat henne insåg jag att jag höjt rösten ganska bra både under budskapet och under resten av samtalet, det gick utan att jag tänkte på det. Dessutom var jag riktigt förvånad efteråt över hur mycket jag kunnat förstå och hur mycket jag kunnat säga, det var som om jag aldrig gjort annat än att driva samtalet hemma hos henne! Fantastiskt hur man blir välsignad som missionär när man är den som bär ansvaret och ”måste greja det”, jag hade ju ingen annan att lita till där.

Efter middagen skulle vi förflytta oss till Lohtaja… det är en bit. Vi var till fots, och utan egentlig koll på busstidtabellerna eller linjerna kändes det dumt att försöka med buss, så vi gick till fots. Det tog ungefär en timme. Jag tyckte det var skönt att gå och få lite tid att tänka. DeGering gick och pratade en del för sig själv, han gör sånt… han skojar och skämtar och citerar filmrepliker osv. och bryr sig inte jätte mycket om ifall någon lyssnar eller ej.

Väl framme i Lohtaja besökte vi familjen Kokkonen. Ari skulle iväg och träna nästan direkt, men de andra var hemma. Vi hade vårt budskap med plastmuggarna för dem, och barnen var med och var intresserade. Jag ställde frågor till dem, och Mirja fyllde i svaren när de inte hängde med. Det var faktiskt första gången jag hade ett budskap för dem, som involverade barnen också. Jag hade tagit med mig ett par trasiga byxor, för Mirja hade lovat att laga dem. När det var dags att dra sig hemåt dröjde Äldste Smith och Williams kvar i Kuhmo, och vi fick skjuts hem av Kokkonens.

Kvällens reflektion – Idag har jag varit ute som missionär i 6 månader… tänk vad tiden går fort. Jag har redan förbrukat en fjärdedel av min tid, och än har jag inte lärt mig så väldigt mycket om att göra effektivt missionärsarbete. Och jag är inte självgående med finskan heller, även om dagens övningar var ett lyft.