Idag bröt vi äntligen mönstret av att inte nå mer än en ”förstadiskussion” per dag, så har vi skruvat upp trenden till två.

En av våra diskussioner var med en Lestadian. Som de flesta talade han mycket om nåden, att det blott är tro på Kristus som frälser och det är inte så viktigt vad vi själva gör i livet. Jag ska inte repetera alla principer vi tog upp, jag hänvisar till tidigare inlägg (Lestadianer, förlåtelse och Hesekiel och framför allt Midsommar för mina ”argument”/undervisning).

Vi åt lunch tillsammans med Leif Back på Asian Garden, och under middagen samtalade vi lite kring frågan om nåd och gärningar. En av de saker som han sade var att vi alla kommer att lida pga de synder vi inte omvänt oss från när vi går över till andra sidan, oavsett vilka förbund vi ingått.

Jag tror han har rätt i det, för varje sanning vi känner till från Gud är ju något som skulle lysa upp vår vandrings väg, och göra vårt liv rikare och lyckligare om vi skulle leva enligt det. Om vi efter detta liv ser tillbaka på den lycka vi skulle kunnat uppleva och den glädje vi kunde åstadkommit i andras liv om vi hade levt efter Guds bud som vi kände till dem, men inser att vi valde annorlunda, då kommer vi nog att lida och ångra oss.

Innan volleybollen ikväll hade vi en diskussion med ett par i kanske 40-års åldern. De var stundom nyfikna och intresserade, men de var inte så intresserade av att engagera sig i läsning på egen hand. Då vi undervisade dem om bön kände vi den Helige Anden väldigt starkt. Det kanske var av den anledningen vi var hos dem – för att undervisa om och uppmuntra dem till bön, till samtal med vår Himmelske Fader.

Ikväll funderade jag över tvivel, och jag tror att tvivel är en naturlig del i vår andliga tillväxt. För att min tro, kunskap och vittnesbörd skall kunna växa måste jag nog möta tvivel och övervinna dem. Om man aldrig känner tvivel har man nog inte en äkta tro, om man inte vågar utvärdera och ifrågasätta det man tror på och det man undervisas om… har man nog snarare envist bestämt sig för att aldrig ifrågasätta sig själv. Och det är ju inte så ödmjukt.

Jag tror att min tro och min föreställning om mig själv och världen behöver vara föremål för ständig granskning om jag skall kunna växa i min tro och som individ.