Idag hade vi lite service hemma hos Heidi Byggmästar, vi hjälpte henne och Robert i trädgården, bar bl a ved och högg ned ett träd. Senare på dagen var vi med Mäkelas, vi fick lunch där, och hjälpte dem sätta upp en gunga.

Runt fem-tiden började vi arbeta, vi försökte bl a få tag på Mikael, men det lyckades inte. När vi satt en stund utanför den gula kyrkan utanför vår lägenhet (lutherska kyrkan) så kom Dan Nyman förbi på sin motorcykel, med den äldre av sönerna bakpå ”bönpallen” som de kallar den (det lilla sätet bakom föraren där det ofta sitter en tjej, ”böna”). Vi pratade en stund med honom, och så bjöd han in oss för kvällen om vi inte hade andra planer. Vi berättade att Äldste Phelps tappat bort sin cykelnyckel, så det blev svårt att ta sig ut till Larsmo ikväll.

”-Familjen är i stan, ni kan åka med dem, och släng på cyklarna bak på cykelhållaren så grejar jag låset ikväll, så kan ni cykla hem sedan.”

Kanon, tyckte vi. När mamman och tjejerna kom runt hörnet var bilen ju redan full, de är en stor familj.. men vi fick knö oss in där och åka ut. Han fixade cykellåset, och vi diskuterade friskt hela kvällen, så att vi till och med var lite sena hem.

Vår diskussion ikväll handlade bl a om ondska. Dan trodde inte riktigt på att ondska fanns någon annanstans än inom människor. Vi påminde honom om föruttillvaron, om hur Lucifer först var en stor ledare bland Guds barn, men sedan föll från sin ställning, drevs bort från Guds närhet och drog en stor skara av Guds barn med sig, eftersom de trodde honom, och önskade följa honom hellre än Gud. Den strid som utkämpades då Lucifer drevs bort från Guds närhet (se uppenbarelseboken) pågår fortfarande här idag, i vårt dödliga tillstånd. Alla vi människor som lever på jorden har en kropp av kött och ben i Guds avbild på grund av att vi tog ställning MOT lucifer under den stora striden i himlen, vi stod på Guds och Kristus sida. Lucifer är dock fast besluten att ta med sig så många själar han bara kan i sitt fall och lockar och drar i oss utan rast eller vila. Lucifer lockar oss att gå emot Guds vilja, för det gör oss olyckliga. Om inte genast så efter en tid. Guds bud är inget annat än en vägvisare till lycka, både här i dödligheten och för evigheten.

Vi pratade också om bönesvar en hel del. Dan säger nämligen att han aldrig fått svar på sina böner om huruvida kyrkan verkligen är Jesus Kristus kyrka på jorden. Han säger att det många gånger har ”känts mycket bra” men det räcker inte för honom, ”jag vet inte om de känslorna kommer från Gud, från andra sidan eller från mig själv” säger han. Innan han har fått ett definitivt svar så tycker han att det känns fel att gå i kyrkan, att tillhöra någon kyrka.

Jag tror på liknelsen om talenterna, och att mycket i vår relation till Gud hänger på vad vi gör med det vi redan har fått.

Om en människa exempelvis gång efter annan under sina 30 år i kyrkan har fått svar på sina böner i form av en överväldigande känsla, men det sedan inte har lett till någon förändring i hjärtat eller beteendet, då är det kanske inte så konstigt att han inte får uppleva större ting.

För min del är en känsla det enda bönesvar jag fått, antingen att det känns överväldigande gott, varmt och kärleksfullt, eller att jag ”känner” en röst tala till mig, inte med ord utan snarare direkt till hjärtat. Det är allt jag behöver för att veta att Kristus är min Gud och att jag gör rätt i att tjäna honom, och jag är inte så säker på att en visuell manifestation skulle göra mig mera övertygad om det än vad jag redan är.