På distriktsmötet idag pratade vi om den Helige Andens maningar, och jag och Wensel hade en intressant upplevelse kring det. Men först knackade vi lite dörr, gick förbi Kari (som hade brottom iväg men bad oss komma imorgon. Vi hälsade på den äldre mannen som bor nära Biskopen. Han hade lite hälsoproblem. Vi såg på kortfilmen ”Mormons bok – en dyrbar ägodel” och han blev ivrig och inspirerad till att läsa den, han hade även en vän som var nyfiken, och som han skulle bjuda över nästa gång.

Efter det var vi ett tag i den turkiska mannens område, vi kollade bara några ”comebacks”. Samtidigt funderade vi över kvällen och hur vi skulle pussla ihop den, för efter middagen ikväll har de engelska-undervisning i kyrkan, men vi har en undervisning hos Hope. Vi klurade på logistiken, tills vi kom fram till att vi behöver ju faktiskt inte ha utbyten där, vi kan ju byta tillbaka till ordinarie kamrat. Men det kändes heller inte bra. Medan vi knackade dörr vidare fick jag en känsla av att Wooley och Wuergler borde gå till Hope ikväll. Det var ett rätt svårt beslut att fatta, för jag ville väldigt gärna själv besöka henne och hennes man ikväll, men känslan var stark. Och när jag berättade för Wensel hur jag kände utbrast han bara ”wow [tystnad] … jag har aldrig känt Anden så tydligt på min mission tidigare. Det är så vi ska göra, jag vet inte varför men jag vet att det är det bästa. Det bara kom över mig.”

Vi var på vårt DA (Dinner Appointment, ung. middagsbjudning), det var en familj i Wensels församling (Espoo 1). Han berättade lite om flyg (han jobbade på flygplatsen) och jag lyssnade med spetsade öron. Efter det åkte vi till kyrkan för english class, tyvärr insåg vi först där och då att Wooley hade vår kyrknyckel, och Wuergler hade deras. Tre ungdomar hade kommit för att vara med, men det var inte mycket att göra, de fick åka hem igen. Vi kollade om Jukka var hemma men det var han inte.

När vi mötte de andra vid lägenheten på kvällen berättade de att Hope var sjuk, så de hade inte gått in, men de pratade en stund vid dörren. De hade fått möjlighet att vittna för henne om sin tro och sådant som de vet genom bönesvar och uppenbarelse. Wuergler sade att det var en mycket speciell känsla där då han vittnade, och hon hade lyssnat uppmärksamt på det hela. Kanske hon behövde höra någon mer persons/missionärs vittnesbörd än mitt. Kanske han behövde möjligheten att få undervisa/vittna på sitt eget språk, för någon som var vänlig, intresserad och ville lyssna.