Idag var en av de absolut bästa dagarna på min mission. Vi åkte med Folley och McGary till Lohja där de hade en inbjudan att representera kyrkan vid ett ungdomsläger. Det var inte ett konfirmationsläger utan ett alternativt läger där man diskuterade tro och moral från en mera neutral ståndpunkt än Lutherska kyrkans. Det var ca 20 killar och tjejer i 15-års åldern. Själva eventet som vi skulle delta i var inte en presentation som vi hade trott, utan en paneldebatt.

Jag och Folley fick representera vår kyrka, och panelen i övrigt bestod av tre män – en ateist, en från lutherska kyrkan och en från pingströrelsen. Ungdomarna fick ställa frågor (de flesta frågor var inlämnade anonymt på lappar som debattledaren drog ur en burk) och vi fick i tur och ordning svara på frågorna, och ibland blev det lite diskussion mellan några av oss (vi diskuterade rätt ofta med ateisten). Det hela var en fantastisk upplevelse. Då vi bytte erfarenheter efteråt kände både jag och Folley att vi var så uppfyllda av den Helige Anden och fyllda av ro och frid i en situation som annars kunde varit nervös, inte minst med tanke på att de andra tre var medelålders män med avsevärt längre erfarenhet både av teologi och livet, och dessutom var de alla tre infödda finländare så språket hade vi ju inte direkt till vår fördel.

De två andra kristna pratade mest förvirrande saker då de försökte besvara ungdomarnas ärliga frågor, mycket teologi och en del undvikande svar. Ateisten försökte på ett sofistikerat sätt att bryta ner allt vad tro och moral är, men varje gång vi fick ordet, eller tilläts kommentera på något, gav vi ett tydligt svar, själva upplevde vi det som att ljus skingrade förvirringen som övriga i panelen byggt upp med sina icke-svar eller svar som utgjorde direkta angrepp mot Guds bud.

Exempelvis kom frågan om kyskhet och trohet upp. Ingen av de andra vågade stå för en så gammalmodig syn som total avhållsamhet före äktenskap (även om de kunde sträcka sig till att förorda fullständig trohet inom äktenskapet). Ateisten slog givetvis ner ganska hårt på hela äktenskapsidén. När ordet kom till oss lade vi väldigt enkelt fram Guds bud – sexuella relationer är avsedda för äktenskapet mellan man och kvinna. Vi behövde inte säga mer.

En fråga som kom upp var ”omvändelsearbetet” som vi ägnar oss åt (alltså missionärsarbetet, men allmänt i finska används tacksamt nog ”omvändelsearbete” då man talar om det). Jag svarade att omvändelse är något personligt, något som bara jag själv kan göra (jag kan inte omvända andra, bara mig själv). Vi går ut för att undervisa människor om hur de kan vända sig till Gud, och leda dem lite på vägen om de beslutar sig för att de vill närma sig Gud.

En annan fråga som ungdomarna hade var ”hur stark tro måste man ha för att bli frälst?” Lutheranen började prata om hur ”ingen människa kan göra något av sig själv, att allt är givet av Gud, att vi enbart öppnar dörren till Hans nåd.” Det här är ett ämne som jag funderat och studerat kring sista tiden, och mitt svar kom rakt från Mormons bok, Alma 34:15-16

Och på så sätt skall han bringa frälsning till alla dem som tror på hans namn. Och detta är avsikten med detta sista offer: att frambringa den innerliga barmhärtighet som övervinner rättvisan och åt människorna frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse.

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Eller med andra ord – då vi har en ärlig och uppriktig önskan att göra oss själva mer lika Jesus Kristus – då märks det också i våra liv, och då är vi fullständigt antagliga inför Honom.

Nästa fråga bjöd på en intressant händelse. Frågan var ang. vår syn på homosexualitet. Jag vet inte vad det berodde på, men de andra kristna i panelen bara tittade på oss, de gjorde ingen ansats till att själva väga in på frågan. Kanske de fattat vid detta laget att vi skulle säga rakt ut vad som står i skrifterna och tänkte åka snålskjuts på det. Kanske de själva inte ville göra sig impopulära genom att svara något som ungdomarna inte skulle gilla. Kanske de kände kraften i våra svar liksom vi själva gjorde. Jag sade ”Gud skapade människan, till man och kvinna skapade han dem… behöver jag säga mer?” med ett leende. Jag tillade sedan att jordens syfte är att ge kroppar till vår himmelske faders barn (dvs vi människor) osv.

En annan fråga som kom upp var ”hur märks det i ert liv att ni har tro?” Eftersom vi inte direkt lever vardagsliv här under vår mission kanske den frågan inte direkt är applicerbar på oss… eller så är den det i högre grad, för ingen lär ju tvivla på VÅR tro… oavsett, jag tog tillfället i akt att visa och berätta om kyrkans lilla folder ”Vagledning_for_de_unga” (Eng. ”ForTheStrengthOfYouth”) som handlar om praktiska råd hur man lever Guds bud i vår tid, det står om sexuell renhet, klädsel, språk och mycket annat. Vi hade med oss tillräckligt för att dela ut en till alla deltagare också.

Jag kände ansvaret att stå som ett exempel inför denna grupp, och jag kände hur Guds ljus kunde lysa genom oss. Jag berömmer mig inte av mig själv, jag gör bara vad jag kan för att återspegla frälsarens ljus, liksom det står i Johannes 15 – utan Honom kan vi ingenting göra, men om vi förblir i Honom då bär vi frukt… liksom vi bar frukt idag. Jag förstod ännu mer hur det oftast är missionärens tro och hängivenhet som smittar av sig på människor och får dem att vilja följa frälsaren i sina egna liv, mycket mera så än läror och logik.

Ett annat häftigt inslag var att flera gånger då ateisten höll sina små anföranden dånade åskan så kraftfullt utanför att ingen kunde höra vad han sade. Han fick pausa, säga om det, och ibland hjälpte inte ens det. Det var som att himlen vittnade emot honom och bjöd honom att vara tyst!

I mina slutord till åhörarna sade jag att alla som vill är välkomna att ta emot en gratis Mormons Bok för att själv läsa och be, och fråga Gud om boken är sann. Så fort det hela var över kom en av flickorna fram och bad om en Mormons Bok. Efter att vi fikat med dem, och pratat en stund med en 25-årig ledare på lägret (som bodde granne med missionärerna och kyrkan i Tampere) gick jag till bilen för att hämta böckerna. Samma tjej (Anu) kom då fram igen och frågade om en bok, hon var ivrig minsann. Jag berättade lite kort om bokens historia, och medan jag gjorde det kom några andra ungdomar också fram och lyssnade nyfiket. Ledaren som arrangerat det hela, och som bjudit in oss, var också med i åhörarskaran. Anu lyssnade spänt då jag berättade om löftet att varje person som läser den och frågar Gud om den är sann skall få ett svar. Alla de andra ville också ha boken, så vi plockade fram fler, lämnade även en hög på bordet hos dem om fler skulle vilja ha senare då vi åkt.

Vi stod där i sommarsolen och kände oss upprymda, solen lyste och värmde oss, Guds ljus upplyste och värmde oss på insidan… Ungdomarna frågade lite om vårt kall, och vi berättade att vi inte väljer vart i världen vi åker utan profeten kallar oss till ett specifikt land. Jag berättade om min egen tro på det att det finns några själar som jag personligen sänts att beröra och hjälpa finna Gud. På den noten skildes vi åt och jag var fylld av tacksamhet till min himmelske fader för allt jag fått vara med om här idag.