Igår kväll, sent, fick jag en speciell upplevelse. Det var som att mitt hjärta (mina känslor) förändrades genom Herrens kraft, en fantastisk välsignelse (som jag bett om under en längre tid). Jag känner mig ren på ett speciellt sätt.
Helt orelaterat till ovanstående läste jag ett intressant citat idag:
Optimism is a resource to shape the future, not an excuse to bend the past.
Med tanke på hur vissa alltid återberättar saker med en twist till sin fördel.
På morgonen åkte vi för att plocka upp Black och Guerts för lite exchanges (idag igen). Jag kände en sådan där Andens viskning ”låt din kamrat köra” men jag ignorerade den, med argumentet att ”han vill ju aldrig ens, det är bara dumt”. När vi var på motorvägen ringde telefonen, och han svarade givetvis eftersom jag körde. Det var Maria.
Hon ringde för att berätta att hon inte är hemma i eftermiddag då vi egentligen hade ett möte bokat. Och sedan åker hon hem till karibien igen, så detta är vår sista kontakt. Hon är lite svår att förstå pga sin brytning, så min finska kamrat gjorde sitt bästa för att kommunicera. Jag gissar att det var anledningen till maningen jag fick precis innan vi åkte – jag skulle kunna pratat lite utförligare med henne, och fått ta ett riktigt farväl (som var planen att göra i eftermiddag då vi skulle ses). De glada nyheterna är dock att hon gärna vill träffa missionärerna där hemma, och gav oss sin adress så vi kunde skicka dem till henne.
Då vi började arbeta gick jag med Black. Det första som hände var en undervisning med Katja, hemma hos hennes vän Anne. Det var svårt att undervisa för sonen (Leon) rörde sig och väsnades hela tiden. Hunden väsnades också, dock var den i sin bur så vi slapp åtminståne ha den i knä… men som sagt mycket svårt att kommunicera, vet inte vad hon fick med sig, och jag kunde inte höra allt hon sade pga oväsen. Jag har beslutat att lämna över henne till systermissionärerna, av flera orsaker men en är hennes svartsjuke man (som ju är tillbaka i bilden igen).
Efter det knackade vi dörr i området (Masala). En rolig incident var då några småkillar förföljde oss.. bokstavligen. De kastade plastsvärd på oss och sköt låtsaspilar. Vi undervisade inte någon, däremot fick vi några bra ”comebacks” uppradade för fredag.
Efter lunch knackade jag dörr med Guerts coh vi hade ett givande samtal under tiden.
På kvällen då vi samlade oss hade jag ett budskap om det som biskop Tapola tog upp i kyrkan för ett tag sedan. Han pratade om hur missionärers roll är att föra människor närmre Kristus. På sin mission i Utah mötte han många människor som redan var ganska nära Kristus och hade lärt sig mycket redan om kyrkan och evangeliets lära och livsstil. Han kunde döpa några av dem. Här i Finland möter vi människor som står ganska långt från det och även om vi arbetar och hjälper dem att ta steg närmre Kristus så är det inte alltid det syns. Ett dop är så definitivt och ett tydligt tecken på framgång. Vi får ibland nöja oss med tron på att vi kanske hjälpt någon från 20% till 80% av vägen närmre Kristus medan han under sin mission kanske tog människor över de sista stegen från 80% till 100% delaktighet och medlemskap i Kristus kyrka.