Vi hade Zonkonferens idag, min sista. Jag fällde många tårar under vittnesbördsmötet, många känslor. Jag kommer sakna det här. Jag kommer sakna så mycket när jag åker hem.

Det var bra undervisning, och vi beslutade alla att göra allt vi kan för att föra en person till dop inom de kommande två månaderna. Som kamratskap skulle vi diskutera vad vi kan ge Herren i ”Collateral”, vilket offer vi är villiga att göra för att få Hans välsignelse om framgång. Jag påmindes om hur svårt det kan vara att pressa sig själv att ”ge allt” under en längre tid. Om man däremot bryter ner det och ex. säger ”fram till nästa paus skall vi ge järnet” och på så vis ta det i små bitar.

Syster Hoyt hade ett budskap om SAL – Stop – Ask – Listen. Hon pratade om vikten av att lyssna noga på vad folk säger, och sedan upprepa det (med egna ord) eller låta nästa fråga visa att vi till fullo förstått vad individen sagt. Hon sade att om vi övar på detta så att det blir naturligt för oss så kommer det att följa med oss in i vårt familjeliv. Hon berättade att ibland då hon blivit upprörd för något som hennes make gjort eller sagt har hon berättat det för honom. Han upprepar det med egna ord och frågar ”är det så du känner?”, hon säger JA, och när han svarar ”jag klandrar dig inte för att du känner så” får hon ett leende på läpparna.

Avslutar mitt referat av undervisningen med ett citat av James Talmage (på sin tid en apostel – ledare i kyrkan – och inom kyrkan mycket känd författare):

No pang that is suffered by man or woman upon the earth will be without it’s compansating effect if it be met with patience.

Ungefär att vi alla skall kompenseras på ett eller annat sätt för varje kval och varje smärta vi tålmodigt lider på jorden.

Konferensen avslutades i vanlig ordning med ett vittnesbördsmöte. Som inledning till det hade vi ett musiknummer av Ä Walker och S Mudrick, de framförde ”I know that my redeemer lives”, en av mina favoritpsalmer.

Det var som sagt jag som ledde mötet (conducting, vi turas om med ansvaret varannan konferens, jag och zonledaren för Helsinki nord/ost, eftersom vi har gemensam konferens.) så jag valde att börja med att bära mitt eget vittnesbörd om Frälsaren. Säkrast så eftersom jag befarade en del tårar under mötets gång. Min allra sista zonkonferens som missionär i Finland.

Tårar började diskret samlas snarare än jag väntat. Så snart de missionärer jag bott och arbetat ihop med en efter en kom upp och bar sina vittnesbörd var det som att alla minnen, alla goda scener spelades upp för mig. Jag tänkte på mig och Byggmästar i Kajaani, och hur han utvecklats sedan dess (och garanterat jag också). Mig och Dew under den tid vi hade, för att inte tala om mig och Wooley… och det cementerades än mer att detta nu var min sista sammankomst med dessa personer. Då Folley kom upp pratade han så gott om mig, och till min förvåning nämnde tom. Galloway mig som ett av sina två stora exempel under sin greenie-tid i Vaasa.

Jag var fullständigt överväldigad av känslor, så mycket tacksamhet för allt jag fått uppleva, så tacksam över alla människor jag lärt känna, och över att så mångas hjärtan bär på så goda känslor för mig, och sorg över att jag är på väg ”ned i min grav” missionärsmässigt talat.

Då missionspresidenten bar sitt vittnesbörd var han också uppenbart rörd. Han omnämnde oss tre som åker hem om några veckor, och sade ”Syster Brown, som alltid är så rak på sak och ståndaktig, Äldste Perry som alltid har så mycket vishet, energi och glädje. Sedan fällde han en tår, tittade på mig, och sade ”Who can say enough of Elder Svensson. He is a most constant, reliable and hard working missionary.” (Vem kan säga nog om Äldste Svensson, han är en mycket ståndaktig, pålitlig och hårt arbetande missionär). Det gjorde inte att mina tårar blev färre utan snarare värre. Jag har sällan sett på mig själv på det viset. Men jag kände den Helige Andens vittnesbörd att jag gjort ett gott arbete här på mission och att jag faktiskt hjälpt och inspirerat människor, bl a de missionärer som nämnde det idag. Jag tror att ”mitt offer är godtagbart inför Herren” och jag tror att missionspresidentens känslor i någon mån speglar hur Herren känner för mig, att han inte bara älskar mig (som han alltid gör, med alla) utan att han också litar på mig i högre grad.

Efter konferensen kände jag att vi behövde besöka Jukka, så vi åkte dit. Han var hemma och bjöd in oss. Vi satt i trädgården på hans altan och med all den energi som konferensen givit mig gick jag rakt på sak och efter en stunds uppriktigt samtal frågade jag honom om han någonsin böjt knä inför skaparen och frågat rakt ut huruvida Joseph Smith var kallad av Gud, och huruvida Mormons Bok är Guds ord. Till min stora förvåning har han aldrig gjort det. Han lovade att göra det redan ikväll, och några kvällar framöver.