Då jag tittade ut genom fönstret idag såg det ut som sen oktober trots att det är första juli. Då vi gick ut kändes det dessutom som oktober. Jag fick gå tillbaka in och hämta mer kläder. Vi hade rådgjort om vart vi skulle åka och då min kamrat föreslog ”Soukka” tänkte jag genast på den svenska familjen som vi träffat där.

Det som var lite intressant var att jag blivit så van vid sådana där ingivelser, eller att höra och lyssna på den Helige Andens röst, så jag reagerade knappt på att det var det som hände, jag bara visste att vi skulle dit och undervisa dem idag.

När vi knackade på hans dörr hade jag samma förvissning, och var fylld av en glad känsla över att vi skulle få samtala med honom idag, det fanns över huvud taget inget tvivel. Då han öppnade dörren småpratade vi först lite på svenska, sedan gick vi över till finska för att min kamrat skulle kunna vara med också. Diskussionen gick bra, vi kände den Helige Andens närvaro starkt och det var uppenbart att vi introducerade tankar för honom som han inte haft förut, och att han kände något under vårt samtal. Han ville dock inte ta emot en Mormons Bok under några omständigheter, så vår kontakt slutar här, om än på en god not. Jag var fullkomligt fylld av glädjen över missionärsarbetet under hela vårt samtal.

Efter det knackade vi dörr i området, vi fick middag hemma hos en medlem i Kivenlahti och efter maten övade vi tillsammans med Nikke på en första diskussion med henne. Efter det var det dags att knacka dörr igen, efter en stunds förvirring över vilket område vi skulle åka till valde vi Kattila-laakso. Jag var där i vintras med Allen och vi knackade dörr utan att föra uppteckningar, nu får jag lida för den synden hehe. Vi stötte dock inte på någon som var upprörd över att ev. träffa oss vid dörren igen efter bara några månader och det kändes bra att vara där. Vi var bjudna på middag hemma hos medlemmar i området.