I natt hade jag en så klar och tydlig dröm, jag var på en plats där man talade engelska, de visade en restaurang, ett gym, stora breda gator… i drömmen trodde jag att jag var i Ryssland som missionär (trots engelskan…) men då jag vaknade trodde jag att det var minnesbilder från BYU. Klockan var dessutom bara 5.30 när jag vaknade men jag var helt utvilad och klarvaken. Jag måste ha sovit väldigt gott. Jag var så lycklig över att ha en hel timme i piggt vaket tillstånd att studera, i lugn och ensamhet. Jag läste L&F 108:1-3 det tycktes mig som om orden hoppade ut ur boken, som om de var ämnade för mig personligen:

Dina synder är dig förlåtna, eftersom du har lytt min röst genom att komma hit upp denna morgon för att ta emot råd av honom som jag har utsett.

 

Låt därför din själ vara lugn beträffande din andliga ställning och motsätt dig inte längre min röst.

 

Och stå upp och var härefter mer noga med att hålla dina löften som du har avlagt och avlägger, och du skall välsignas med mycket stora välsignelser.

Herren talar egentligen till Lyman Sherman i den här uppenbarelsen, och ”honom som jag har utsett” syftar givetvis på Joseph Smith som var profeten och kyrkans ledare under den tid då uppenbarelsen gavs. Jag kunde ändå identifiera mig med med texten redan från första orden, ang. denna tidiga morgon (utan att veta vad som skulle komma i nästkommande två verser). Min andliga ställning är något som jag ständigt utvärderar, och motsätta sig Herrens röst är väl något vi alla gör i någon mån i våra liv. Uppmaningen att stå upp och vara noga med de löften man avlagt (särskilt inför Herren) är alltid aktuell och löftet om välsignelser för att lyda Herren är givetvis också alltid tillämpbart men det kändes så slående och så direkt riktat till mig att orden gick rakt in i hjärtat.

Vi började dagens arbete med att gå ner till Conovers till fots, kontaktade dem vi mötte längs vägen. Min kamrat uträttade lite ärenden med Ä Conovers dator sedan gick vi tillbaka och tog bilen till Masala, vi plockade upp systrarna på vägen eftersom de hade en tid bokad med Kadja, tyvärr var Kadja inte hemma. Jag trodde väl att det låg något i de där orden ”I’ll try…” när vi bokade mötet.

Jag hade dock en hemlig backup-plan. Jag ringde Katja, och var beredd att ge telefonen till syster Mudrick om den svartsjuke mannen skulle svara (jag ringde med hemligt nummer), men Katja svarade själv. Hon berättade att något konstigt hade hänt, hennes man hade blivit svartsjuk och sur, och dragit till Sverige på minst ett halvår, ”och efter det vill jag inte ha honom tillbaka” sade hon. Efter de böner jag bett ang. saken blev jag glatt överraskad. Jag berättade att vi var i området och hade två kvinnliga missionärer med oss, och frågade om det passade att besöka henne, och det ville hon ”tulkaa ihmeissä!” (ungefär ”ja kom bara!”).

Vi gick dit, och min greenie var lite rädd och förmodligen bekymrad över upplevelsen förra gången vi var där, eller i området, men jag kände ingen varnande känsla över huvud taget så vi fyra gick dit. Katja var lika glad som vanligt, vi samtalade en lång stund och hon stod för större delen av pratet. Hon vill verkligen försöka leva efter ”visdomsordet” (sluta med tobak). Vi har inte direkt undervisat så mycket förutom det vi pratade med henne om vid allra första mötet, och inte heller idag blev det särskilt mycket undervisat.

Min plan om mannen skulle ha dykt upp mitt under besöket var att helt enkelt säga ”se, här är våra egna kvinnor, vi är inte ute efter din” även om den första delen där är en sanning med extrem modifikation hehe.

Efter besöket hos Katja besökte vi Katjas sjuka vän som också var intresserad av att läsa Mormons Bok. Under kvällen knackade vi dörr en stund.