Ikväll var vår rumskamrat Äldste Bjornn lite nedstämd. Han har kämpat med språket hela tiden, och nu hade något hemskt inträffat i hans släkt också, en plötslig bortgång. Jag hade följt med honom till huvudbyggnaden när han skulle prata i telefon med sin mamma, då han fick nyheterna.

På vägen tillbaka pratade vi lite, och han var bekymrad över sin mission, hur det skulle gå, med tanke på språket och allt. Han, liksom de andra äldsterna i vårt distrikt, lärde sig Armeniska. Det är förutom ett nytt språk även ett nytt alfabet.

Jag försäkrade honom om att det skulle gå bra för honom, och sade att det inte är hans ord som kommer att hjälpa människor till Kristus, utan den Helige Anden. ”Den Helige Anden kommer att tala till människors hjärtan när du följer Hans maningar i det du säger och gör.”

Jag talade med honom om när jag ”blev omvänd” till Kristus, och blev medlem i kyrkan. Jag minns inte orden som missionärerna sade, jag minns inte mycket av vad de undervisade mig om, faktum är att det mesta vi nu lär oss i MTC om innehållet i missionärslektionerna kom som en överraskning för mig, trots att det bara är fyra år sedan jag blev medlem. Men jag minns definitivt hur jag kände. Jag minns hur Herrens röst viskade frid till mitt hjärta, och hur jag längtade efter att leva efter allt det som de undervisade mig om.