Dagen började med min missions härligaste distriktsmöte. Vi diskuterade just hur vi kan arbeta bättre, och det kom en hel del bra kommentarer. Jag läste en vers från Läran och Förbunden1Läran och förbunden är en sammanställning av några av de uppenbarelser som Joseph Smith fick, Joseph Smith var den första profeten i modern tid, han som fick uppdraget att återställa Jesus kyrka till jorden i början av 1800-talet.:
Lyft upp ditt hjärta och gläd dig ty stunden för din mission har kommit, och din tunga skall lösas och du skall förkunna glada budskap om stor glädje för detta släktled. (L&F 31:3)
Jag ställde frågan rakt ut i luften ”Var finner vi vår glädje? Är det i att gå ut och arbeta på morgonen, eller är det i att koma hem på kvällen och få vila? Är det i att få vara med kompisarna under utbyten (splits)?” Vårt hjärta och vår glädje måste vara i missionärsarbetet. Jag finner stor glädje i att vittna för folk, och hoppas kunna vidröra någons hjärta så att de får en önskan att ta emot Kristus.
Jag delade vidare en tanke att vi först måste ändra vår inställning till saker, först efter det kan vi förvänta en förändring i omständigheterna omkring oss, vi kan inte vänta oss att det omvända skall ske. Vi har fått förmågan att handla, så att vi inte bara skall påverkas av våra omständigheter, vi behöver använda den gåvan. Den förste profeten i Mormons Bok, Lehi, talade om detta i sitt sista tal till sina barn:
Och nu, mina söner, säger jag detta till er nytta och lärdom. Ty det finns en Gud, och han har skapat allting, både himlarna och jorden och allt som i dem är, både ting som verkar och ting som påverkas.
Och för att hans eviga avsikter med människan skulle uppfyllas, sedan han skapat våra första föräldrar och djuren på marken och fåglarna i luften och kort sagt allt som är skapat, måste det nödvändigtvis finnas en motsats, nämligen den förbjudna frukten som motsats till livets träd, den ena söt och den andra bitter.
Därför gav Herren Gud människan förmågan att handla av sig själv… (2 Nephi 2:14-16)
Efter det följde en kort diskussion om hur vi kan glädjas mer åt missionärsarbetet. Det uttrycktes också tankar om hur vi behöver ha tro, både på Gud och på varandra, och hur vi behöver be för varandra. Jag berättade att för min egen del har jag upplevt att då jag lever så gott jag kan, och kommer inför Herren med en ångerfull ande, då känner jag ofta en visshet att ”bönen är hörd och kommer att besvaras” medan jag de gånger då jag inte handlat lika värdigt, har en mer tvivelaktig känsla inför min bön inombords.
Efter distriktsmötet plockade vi upp Nikke och tog med honom till undervisningen med Kari. Det gick riktigt bra, för första gången upplevde jag en riktigt ledig och avslappnad stämning där, utan att det för den skull tog bort från den andliga upplevelsen i samtalet. Det är som alltid lite svårt att förstå honom, även för min finska kamrat, eftersom Kari inte ställer direkta frågor, utan snarare tänker högt, rakt ut, inte van vid den typen av kommunikation.
Efter det åkte vi till Blair. De har ett väldigt fint ställe där ute i skogen, jag har tidigare bara varit där i mörker och vinter, men nu i grönska och solsken såg jag hur fint deras hem ligger. Vi har ju börjat undervisa den första missionärslektionen/diskussionen till medlemmar då vi besöker dem, och så var planen även här. Vi gjorde det, och jag kände stor inspiration under samtalets gång. När vi var klara var vi alla 4 mycket berörda. Jag vittnade om hur skrifterna har gjort mig till en bättre människa, att läsa dem regelbundet gör att jag vill bli godare och mer lik Kristus. Jag berättar det vanligtvis för folk flera gånger om dagen, men just nu kändes det extra speciellt och kraftfullt. Jag sade att ”oavsett hur god du är så kommer det göra dig ännu godare att läsa Mormons Bok med ett öppet hjärta.”
Efter det hade vi ett möte hos en annan familj i samma område. Vi hade samma budskap men upplevelsen var inte alls den samma. Barnen lekte och kivades givetvis så som barn gör, men föräldrarna var inte särskilt intresserade de heller. Efteråt småpratade vi lite innan vi åkte vidare.
Vi knackade inte dörr någonting idag, det har inte hänt mig många gånger under mission, men det känns ok. Jag fick tydlig vägledning att mitt arbete med medlemmarna är det viktigaste jag gör innan jag åker hem, så det skall jag fortsätta att arbeta på.