Idag var en underlig dag, jag kände mig sjuk av och till. Vi hade dessutom utbyte, men Äldste Black fick stanna inne med mig medan de två andra åkte till Kirkkonummi. Vi diskuterade mycket kring missionen, vi pratade bl a om hur det känns som moselagen här på mission, med alla regler vi har att förhålla oss till medan vi är missionärer. Mycket är givetvis anpassade till de svagaste eller barnsligaste av 19-åringar, för att trots missionärernas ringa ålder och brist på erfarenhet ge kyrkan ett gott anseende, och för att skydda oss som misisonärer från dumheter och faror. Men ibland känns det som att det finns allt för mycket regler för oss lite mognare personer (sagt i största ödmjukhet… haha).

Jag berättade för Black att jag lagt märke till två saker hos mig själv under min mission, det första är att jag är mycket känsligare för den Helige Andens maningar, jag hör Andens röst tydligare, och mitt mod att handla enligt de maningarna jag får har växt. För det andra har jag tyvärr sett att jag sällan handlar enligt Andens maningar omedelbart. Det tar mig alltid ett tag, precis som i Kirkkonummi här om dagen vid uteserveringen.

Jag tror min kärlek till folket har ökat i takt med min förståelse, eller vilja att förstå. Under kvällen låg jag och funderade över att jag behöver bli bättre på att hålla vårt ”companionship study” (studera evangeliet tillsammans en stund varje dag) vid en fast tid, så att det verkligen blir av och inte är något vi gör i förbifarten, eller om vi får tid och lust. Jag tänkte ”men det är svårt för mig” men började så analysera det där med att någonting ”är svårt för en”. Är det inte bara en bortförklaring egentligen? Det beror i verkligheten inte på en brist i kapacitet utan snarare en brist på vilja. Förmodligen tänker jag inom mig att det inte är så viktigt egentligen, för om jag skulle tro på att det var viktigt, och prioritera det, då skulle det ju garanterat bli gjort.