Vårt gatumöte blev av! Vi hade den där stora skylten med Kristusbilden också, som vi hade i Oulu för ett par veckor sedan. Vi var 4st där i skift, ibland alla åtta. Vi hade ett bord med broschyrer, och vi gick runt och kontaktade människor och berättade vilka vi var och vad vi gjorde på gatan idag. Medan jag stod och pratade med tre unga tjejer blåste plötsligt hela skylten ner! Det är ju en sådan man pusslar ihop, och kanske att någon inte riktigt satt ihop den rätt.

Efter gatumötet hade vi den kanske bästa middagsbjudningen på min mission, hemma hos Moisio. Och det var fantastiska jordgubbar till efterrätt. Efter det hade vi en bra diskusison ang. att vittna om Kristus, med utgångspunkt från Mosiah 18:9:

Och det hände sig att han sade till dem: Se här är Mormons vatten (ty så kallades de), och eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk och är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta,

ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er, ända intill döden, så att ni kan återlösas av Gud och räknas bland dem som hör till den första uppståndelsen så att ni kan få evigt liv

Äldste Dredge sade både under diskussionen med Moisios, och under vårt distriktsmöte, att det kraftfullaste vittnesbördet vi kan ge om Kristus är då vi berättar HUR vi vet, då vi delar med oss av en erfarenhet etc. och om vi ännu inte har en erfarenhet, då behöver vi be om att få en, så att vi kan veta, och vittna.

På kvällen var jag med Äldste Kirkmann i Larsmo. Vi skulle knacka dörr där, vi fick inga undervisningar, men vi hade det bra, trivs med att umgås. Samtidigt skulle jag ta min kamrats gästbok¹Det är tradition bland missionärerna här i Finland att ha en bok som folk får skriva någonting i innan missionären flyttar, så att man kan minnas alla och så att man får skriva varandra en hälsning. Själv har jag aldrig varit intresserad av det. och skicka runt den till alla Byggmästars så att de får skriva i den. Sedan tänkte jag lägga tillbaka boken där jag tog den utan att säga något, som en överraskning. Det gick dock inte så bra för det var bara Klas och Heidi hemma, och de skulle fixa det så att folk skrev, och ge tillbaka den till honom imorgon. Det skulle ju dock innebära att överraskningen försvann, han skulle ju sakna den och jag skulle behöva berätta, men men…

Ja, Äldste Phelps skall alltså flytta, och hit upp kommer någon missionär från Helsinki, så jag antar att jag är här för att stanna ett bra tag till. I sitt telefonsamtal sade President Hoyt till mig att ”Vi vet aldrig i förväg hur hårt och hur mycket vi behöver arbeta innan Herren slutligen säger ’Ok, det är nog, här är välsignelsen'”.