Idag hade vi middag hemma hos syster Seitsojoki igen. Den här gången cyklade vi bara in till stan, och därifrån skulle vi ta bussen. Äldste Smith hade aldrig åkt buss i Kajaani, och kunde heller inte systemet för busstidtabellerna här. Medan vi väntade på den buss vi trodde att vi skulle ta så tittade vi lite i affärer, jag letade efter en ny rock, kylan påminner mig om behovet varje dag nu. Ännu har jag inte hittat någon i rätt pris och modell. Vi klev på bussen, och efter en hel del resande fram och tillbaka kom vi äntligen fram, det var en upplevelse. Vi hade naturligtvis tagit fel buss, sedan gått av på fel busshållplats. Den väg som brukar ta 25 minuter att cykla dörr till dörr tog idag 3 timmar med buss och till fots. Det var riktigt kallt, säkert runt minus 30. Jag tror inte att mitt ansikte någonsin upplevt sådan kyla, för något underligt hände. Vanligtvis när man är ute i kyla blir man ju lite snuvig, men nu var det som att ansiktet frös till, jag kunde varken snyta mig eller snörvla utan näsan bara rann… det var lite läskigt när det blev kallt runt ögonen också. Jag var lite rädd att det skulle frysa där också, vinden var ihållande och kylan kändes skoningslös… till slut var vi ändå framme och fick tina upp oss till lite finsk husmanskost. Efter att vi varit hos henne knackade vi dörr i området där hon bor. Jag träffade den första svensktalande människan sedan jag kom till Finland.

”-Är du svensk?”

”-Ja! Du också?” svarade jag frågande.

”-Nej, Finlandssvensk.” Det kunde jag ju ha gissat, men man får väl hoppas. Det var nästan så att jag kom av mig i vad jag skulle säga när jag nu hittat en svensk mitt i nordöstra Finland.

”-Vi är missionärer för Jesu Kristi Kyrka och vi skulle gärna vilja dela med oss av ett budskap om Kristus med er, får vi några minuter?”

”-Jag skall precis lägga barnen, men om ni kan komma tillbaka lite senare så går det nog bra.”

”-Okej, vi tittar förbi om en timme eller två då”

”-Ja det kan vi säga”

När dörren stängts tittade Äldste Smith på mig och sade

”-Wow, nu minns jag hur det är att vara i dina skor” Han hade naturligtvis inte förstått någonting. Han pendlade mellan att göra tummen upp, tummen ner, med en frågande blick.

”-Vi kan komma tillbaka om en timme eller två, han skall lägga barnen nu.”

”-Okej, schysst. Vi borde leta fler svenskar.”

En liten stund senare mötte vi en Irländare, så Äldste Smith fick också prata sitt modersmål en stund. Efter det var han lite mer uppåt också. Vi hade dock ingen riktig undervisning på kvällen. Svensken var egentligen inte intresserad, bara trevlig. Vi tog bussen hem, den här gången blev det rätt buss, och hoppade på cyklarna hemåt.

På vägen hem såg vi något väldigt märkligt. Hela staden var som omringad av ljuspelare, de sträckte sig inte hela vägen ner till marken utan började kanske tio meter upp i luften, och var säkert 25-50 meter höga. De befann sig bl a ovanför strålkastare som lyser upp skogsdungar, fasader osv. Så det hade med uppåtlysande ljus att göra, men ljusstrålen syntes som sagt inte de första tio metrarna, det såg jätteunderligt ut. Det var som iskristaller som svävade i ljuspelarna. Man kunde nästan tro att staden var omringad av änglar. Jag tror att fenomenet har med den intensiva kylan att göra. När vi cyklade upp för sista backen ikväll var ögonfransarna så frusna, jag trodde knappt jag skulle kunna blinka de sista hundra metrarna. Att komma in i lägenhetens värme och trygghet var så underbart, känslan kan knappt beskrivas.