På morgonen var vi med Pirkko för att hjälpa henne i butiken. Vi hängde upp en massa kläder osv. Det kändes bra att kunna göra något vettigt på förmiddagen. I vanliga fall ringer vi ju bara på en massa dörrar där ingen är hemma. Vanligt folk är ju på jobbet under dagarna… ibland träffar man äldre eller sjuka, men det är alldeles för stillsamt under förmiddagarna enligt min mening, så något sådant här är ju toppen.

Efter det knackade vi dörr nere i centrum. Vi knackade och knackade och knackade… det var bara en handfull dörrar som öppnades, och de få som vi fick prata lite med ville inte höra något närmare om kyrkan. Vi åt lunch, och så på det igen. Knacka på dörrar… men så hände något. Äldste Smith fick ett telefonsamtal. Det var familjen Oksanen. Timo ville att vi skulle komma hem till dem, och han ville hämta oss på en gång. Sagt och gjort, 15 minuter senare satt vi i deras kök.

Familjen Oksanen hade träffat missionärerna och besökt kyrkan av och till i sju års tid, så det fanns inte mycket vi kunde lära dem, de hade redan all information. Däremot hade de inte känt den Helige Anden tala till dem tillräckligt starkt för att ta steget att döpa sig. Jag tror att det var därför min kamrat pratade med dem om just Den Helige Anden ikväll. Efter att ha pratat en stund om hur Anden fungerar, och hur det känns när man får ett vittnesbörd genom Anden, fortsatte Äldste Smith:

”-Vi vill gå rakt på sak. Ni har undersökt kyrkan i snart sju år och ni vet det mesta. Ni har läst mycket i Mormons Bok och ni har varit i kyrkan många gånger. Vill ni döpa er?

De satt tysta ett tag. Dottern, några år yngre än oss, var i rummet intill. Tidigare om åren hade hon varit mest drivande i att ha missionärerna där och att komma till kyrkan, men hennes intresse hade svalnat något. Föräldrarna tittade på varandra tyst i några sekunder, sedan började pappan, Timo, att prata:

”-Vi kommer att döpa oss. Men vi vet inte när”

Hon instämde. Och jag förstod inte. Om de nu var bestämda på det, om de hade bett och känt att det var rätt att döpa sig, om de hade känt att Mormons Bok är sann, vad fanns det då att vänta på? Men jag sade inget.

Vi pratade en stund till, de bjöd på fika, sedan körde Timo hem oss. Väl hemma frågade jag Äldste Smith:

”-Så vad är det de väntar på? Jag förstår inte. De vill döpa sig, men inte än?”

”-De är finnar. De ändrar inte på saker.”

”-Det var väl lite generaliserande?”

”-Du kommer att se. Finnarna är sådana, de flesta medlemmarna i kyrkan här har själva undersökt kyrkan i åratal innan de tog steget att bli medlemmar.”

”-Det är väl bra på ett sätt, då vet man verkligen vad det är man gör när man tar emot dopet, eller hur?”

”-Tja… det är ju ett sätt att se på det.”

”-Tror du att Oksanens kommer att bli medlemmar?”

”-Det vet man aldrig. Det finns många sådana här ’eviga undersökare’ som aldrig blir medlemmar. Men, jag känner gott för dem, de är ärliga och tids nog kommer de nog att komma till insikten om vad de går miste om.”

”-Kanske vi kan tala lite om templet och eviga familjer nästa gång vi är där?”

”-Det är ingen dum idé. De har som sagt hört allt förr, men vi kan påminna dem om det. Det är ju en av många anledningar att bli medlem i kyrkan – att kunna ta del av templets välsignelser.”

Dagen var till ända, så även min första vecka i Finland.

Det är mörkare än jag hade trott, men kylan är inte så illa som jag väntade mig. Jag tycker om den fuktiga luften, ökenluften i Utah spräckte huden på mina händer ganska mycket.

Förmiddagarna är långsammare än jag hade väntat mig. Det är dock precis så spännande som jag hade hoppats när man får prata med någon som stanar upp och lyssnar.

Jag har lyckats bättre än jag hade väntat mig med att förstå finskan, även om det fortfarande är väldigt svårt att uttrycka sig.

Jag känner att jag har en kamrat som tar sin missionskallelse på allvar. Vi ser naturligtvis inte likadant på saker och ting alla gånger, men hur skulle vi kunna göra det när det bokstavligen är en halv värld emellan oss (våra hem och vår bakgrund). När vi väl har chansen att sitta ner och prata med någon om evangeliet, då är vi verkligen ett. Våra vittnesbörd om Kristus, och om Joseph Smith och Mormons bok, brinner lika starka. Vi förstår varandra på det planet, och det är ju trots allt därför vi är här. Det arbete som vi båda kommit för att utföra är det som enar oss. En brinnande önskan att dela med oss av det som betyder så mycket för oss, och som vi vet är sant.