På morgonen skriftade vi… var det sista gången jag gjorde det i Kajaani nu tro? Vi tog ned bagaget till tågstationen till fots… visst kunde vi ha bett någon medlem att skjutsa oss ned, men jag ville undvika hela den här ”säga hejdå” historien. Inte sällan består ju en missionärs sista vecka i ett område av hejdå-middagar, jag ville inte att arbetet skulle se annorlunda ut än vanligt under min sista vecka här.

Vi tog tåget till Oulu. Sista gången på det här tåget… och jag hade bestämt sett Kajaani för sista gången – kanske någonsin. Jag kan inte säga att jag är ledsen. Jag har lärt mig en hel del här, och utstått mycket… inte lidande, i vart fall inte fysiskt, men tålamodsprövande dagar… Veckor av arbete utan resultat, sätter tron på prov… Här har jag varit under de kallaste och mörkaste månaderna av året. Något som Broder Mietinen sade till oss i MTC kommer till mig, Finland är en mörk och kall plats, men ”det är platsen där ni kommer lära känna er frälsare”. Jag kan inte påstå att jag är hela vägen där ännu, men jag har kommit en bra bit närmare Kristus under min tid här, och vissa dagar har känts mera som en upplevelse mellan mig och min Gud snarare än att jag har fått ut så mycket av det yttre som legat runt omkring mig här i världen, i Kajaani…

Jag tror att den här tiden har förändrat mig. Till det bättre.

Något som jag däremot är lite ledsen över är att jag var kamrat med Äldste Byggmästar så kort tid, jag hade gärna spenderat mera tid med honom. Han har varit ett fantastiskt exempel för mig, och nu skall jag hem till hans hemstad och upptäcka hans bakgrund.

På kvällen satt jag och pratade lite med Äldste May. Han hade haft en fantastisk upplevelse eller uppenbarelse under deras senaste undervisning. De pratade om familjen, och den eviga betydelsen som en familj har. Jag skall inte skriva ner det han upplevde och delade med mig, men en liten del av det är: I en familj är vi ämnade att lära offerlagen, att göra uppoffringar för varandra, och tillsammans nå ett mål.