Förmiddagen var tuff, ingen ville prata med oss och alla hade bråttom. Vi knackade lite dörr sedan köpte vi något gott på Arnolds donuts. Väl på bussen mot Otanmäki satt vi bredvid en full kvinna. Jag funderade en stund över det sorgliga i att många i det här samhället (liksom i det svenska) ofta är fulla, och ofta ensamna. Folk pratar inte med främlingar (och i ordet främling inbegriper man ofta sina egna grannar…).

Väl i Otanmäki blev dagen dock lite ljusare. Folk var inte lika stressade. Till att börja med hade vi ett längre samtal vid en dörr, gav bort en Mormons bok. Vi knackade lite dörr utomhus, men det blev kallt så vi övervägde att dra oss bort mot lägenhetsbyggnaderna igen. Jag kände dock att vi skulle göra offret att stanna i kylan en stund till, ”hålla ut intill slutet” som ofta står i skrifterna. Mycket riktigt, nästa dörr var en ”första diskussion”. Det var en halt man som släppte in oss och vi satt ner och pratade en lång stund. Han hade byggt sitt hus själv, det är en stolthet och ett mål för många här i Finland. ”En man bygger sitt eget hus” ungefär. Han var trevlig, men han trodde över huvud taget inte på något utanför det synliga i den här världen. Det verkade finnas en orsak, något som hänt honom, men han berättade inte mera om det.

Efter diskussionen gick vi hem till familjen Kovanen och fick mat, vi pratade lite om missionärsarbetet och familjen Oksanen. Efter att vi blivit jättemätta och värmt oss en stund fortsatte vi arbetet, nu i lägenhetsbyggnaderna. Vi träffade en äldre kvinna vars dotter hade känt Johanna, äldsta dottern i familjen Kovanen. Genom den vänskapen hade hon fått intresset att studera vid BYU¹Brigham Young universitetet i Provo, Utah, som ägs av kyrkan och som är känt bl. a. för bra utbildning inom juridig och företagsledning och genom det hade hon blivit medlem i kyrkan och gift sig amerikanskt. Hon hade givetvis försett sin mamma med Mormons bok så den hade hon redan. Hon hade även varit över och hälsat på dottern flera gånger och besökt kyrkans platser osv. Det var ett mycket trevligt besök, och innan vi gick fick vi nybakade bullar och ”spiced cider”²Spiced Cider är en varm äppeldryck som alltid varit något av en favorit för mig sedan MTC. Äldste Smith fick den hemifrån i paket ibland. direkt från USA.

Efter det gick vi förbi den musiklokal som kovanens och Timo Oksanen brukar låna för att repa i, de gillar att spela ihop. Vi hejade på Timo, sedan gick vi till bussen hemåt.

Dagen var dock inte slut där, utan på vägen hem från stan stannade en bil med kurder bredvid oss. Mannen kom ut och började tala tyska med oss. Jag kunde förstå vartenda ord, men när jag försökte tala så kom bara finska ord upp i mitt huvud. Tur att Äldste Byggmästar var en fena på tyska. Nu förstår jag hur min MTC-kamrat äldste Griffeth kände sig, han sade ju alltid att spanska kom ut ur hans mun när han försökte prata armenska. Det visade sig att mannen var medlem i kyrkan sedan två år tillbaka, och han frågade efter adressen till möteslokalen och vilka tider vi hade möten på söndagarna. Det var så häftigt! Och att jag förstod allt han sade var väl om möjligt ännu häftigare.

Tänk att det inte spelar någon roll varifrån i världen man kommer, man kan alltid känna igen kyrkan på oss missionärer. Vi ser likadana ut överallt.