Vi spenderade annandagen inne i lägenheten. Under en längre tid har jag irriterat mig på att våra uppteckningra över var vi har knackat dörr osv. helt saknar system, det är små A6-böcker där allt bara är instoppat allt eftersom. Jag tog mig an uppgiften att styra upp det idag, så jag skrev om, eller renskrev, det hela i nya böcker, varje gata i bokstavsordning. När man kommer till en gata som man känner att man vill stanna på och knacka lite dörrar så går det alltså mycket snabbare att hitta i boken, och se vilka familjer som redan tackat nej, och vilka vi ännu inte pratat med.

”-Äldste Smith?”

”-Ja”

”-När börjar de här böckerna?”

”-När börjar dem, vad menar du?”

”-Ja, alltså, missionärer måste ju ha knackat på alla dörrar många gånger, men när är de här uppteckningarna ifrån?”

”-Jag tror att Äldste Peterson började på de här, eller kanske han som var här före honom” Äldste Peterson var Äldste Smiths förre kamrat, Peterson kom till Kajaani ett tag före Äldste Smith.

”-Jag undrar bara – man måste ju komma till en punkt då man bara slänger bort böckerna, glömmer det hela och börja på ny kula, med tomma böcker, eller?”

”-Jo, visst blir det så. Man får akta sig för att göra det för ofta bara, folk som inte vill ha med oss att göra uppskattar inte om vi kommer tillbaka för ofta, de skall liksom inte behöva tacka nej så många gånger”

”-Nej det är klart… men jag tänkte, folk flyttar ju och så… så det är ju inte samma personer bakom samma dörr hur länge som helst”

”-Nej, men jag tror inte det är dags för oss att ’börja om’ än på ett tag. Kanske du får uppleva det om du blir kvar här resten av din mission hehe”

Jättekul… visst, jag kan erkänna att jag inte tycker det är jätteskoj här i Kajaani, det händer ju inte så mycket, men det beror väl delvis på oss själva. Det vore kul om vi hade fler här i staden som undersökte kyrkan, fler att träffas och prata med. Det vore kul om det var fler som samlades till söndagsmötena…

Även om Äldste Smith bara skämtade om det där att bli kvar resten av missionen så kunde jag inte låta bli att smaka på tanken – hur skulle jag ta det? Skulle jag vara ledsen över att vara kvar här i ett och ett halvt år till? Skulle jag känna att ”yes, det här är vad Herren har kallat mig till”, eller skulle jag snarare vara avundsjuk på de missionärer som hamnar på större eller ”roligare” ställen? Jag vet inte. För stunden behöver jag nog bara komma ihåg de där orden från MTC, ”I need to learn how to bloom where I am planted” eller med andra ord – lycka kommer inte av omständigheterna, utan av min egen inställning.