Nyårsafton! Sista dagen på året. Det känns stort.

På morgonen tänkte jag på alla härliga nyårsaftnar som jag haft som liten. Ofta spenderade jag dagen med kusin Daniel, eller kompisar. Vi lekte med smällare hela dagen. När man tänker på det – barn som går omkring med små bomber och hittar på allt innovativare sätt att använda dem på – så är det ju helt sjukt att det var tillåtet. Inte bara pga alla skador, utan pga allt skräp som blir när man är färdig med allt smällande. Men det var sannerligen kul. Jag tänkte också på julaftnar och andra högtider. Presenter som jag fått, spänningen inför att få öppna paketen, som i många fall var mycket ljuvare än själva öppnandet. Jag har alltid varit lite sådan – det är njutningen av att veta att man kan öppna det, eller njutningen inför något bra och gott som är det största, inte alltid själva havandet eller öppnandet i sig.

Sedan tänkte jag på mindre angenämna högtider efter mammas och pappas skilsmässa. Ingen i vår före-detta familj var lycklig vid den tiden. År av sorg, osäkerhet, förtvivlan… jag vet inte varför dessa minnen duggar på mig med jämna mellanrum, men de kommer då och då. Det är precis som om jag ges möjligheten att bearbeta det förflutna en liten bit i taget. Som barn tränger man väl undan mycket av det jobbiga för att orka gå vidare med livet, men förr eller senare måste nog allt upp till yta och jag måste ”ta itu med det” så att säga. Det kanske är det jag får tillfälle att göra här, och egentligen – vad bättre situation att göra det än här på mission, när jag kan står nära Herren och ha stöd av den Helige Anden. Det kanske var en av anledningarna till att jag var så såld på TV-spel där ett tag, för att fly en stund från verkligheten.

Andreas var en trogen vän genom alla dessa bedrövelser. Jag vet inte hur han kände det runt sin familj osv. Vi pratade inte så mycket om det, men jag hoppas att jag var ett stöd för honom i svåra stunder också, inte genom att prata om det, för det gjorde vi inte, men genom att umgås och ha roligt ihop, genom att bara vara en likasinnad. Jag tänker ibland på föruttillvaron. Jag undrar om vi var bundna i himlen, svurna att hjälpa varandra genom livets första svåra år med spruckna familjeband, vacklande hem och brustna hjärtan. Jag tror att det var så.

Jag och Äldste Smith spenderade kvällen med den trogna familjen Karjalainen, samma som på julafton alltså. Vi åt med dem, umgicks, och på kvällen var det fyrverkerier inne i stan. Ska jag vara ärlig så var jag inte ett dugg intresserad av fyrverkerierna, jag längtade bara hem till den varma sängen. Det är fortfarande minus 30 grader.

Jag hade en plan ikväll att prata med dem om familjebön. Jag hade förberett ett budskap eftersom Äldste Smith inte tyckte det behövdes när vi umgicks så här vid högtiden. Så var det ju förra gången i alla fall. Jag tänkte prata med dem lite om familjebön, men jag fick aldrig tillfället. Efteråt insåg jag att det kanske är så – man får aldrig tillfället utan man måste skapa ett tillfälle.