Julafton!

Dagen fick dock en lite dum början. Jag gick upp tidigt och gjorde våffelsmet precis som utlovat. Jag dukade bordet, och ställde fram hans sirap och andra tillbehör. När han steg upp och kom in i köket började jag grädda. Till min förvåning plockade han undan sin tallrik och bestick, ställde in sin sirap och sade ”I kind of wanna save it ’til tomorrow” (Jag tror jag vill spara det till imorgon). Kändes lite snopet, han kunde ju ha sagt det igår då när jag berättade för honom, för själv gillar jag inte direkt våfflor till frukost.

Så till något roligare. Vi fick som sagt ringa hem och prata med familjen idag. Jag pratade med mamma, pappa, Mikael, Marcus, Sara¹Sara var fosterhemsplacerad hos mamma och Bill, det började genom att jag och Sara lärde känna varandra genom skolan i högstadiet, hon är ett par år yngre än mig., Bill, och mamma igen. Först när vi hade lagt på slog det mig – var Joey inte hemma? För honom pratade jag ju inte med. Det kändes verkligen konstigt att prata med alla efter så lång tid. Och det kändes faktiskt konstigt att prata svenska. Pappa undrade om det inte var mer spännande att vara i USA. På ett sätt var det givetvis det, men det var ju hit jag var kallad, och Finalnd är ju speciellt på många sätt också, även om det känns ganska mycket som hemma. Efter telefonsamtalen såg vi på seminariefilmen²”Seminariet” kallas den fyra år långa kurs som ungdomar i Jesu Kristi Kyrka får möjlighet att läsa under sina gymnasieår. Man läser ett år Mormons bok, ett år Läran och Förbunden, ett år Gamla testamentet och ett år Nya testamentet. I Sverige går det antingen till så att man läser själv hemma på morgonen och träffas som klass i sin församling en gång i veckan, eller så träffas man som en klass med lärare varje dag. På senare tid finns även internetbaserat seminarie där man har kontakt med lärare och klass via en webbsida. Oavsett hur man läser seminariet så är det ungefär en timme 4 dagar i veckan som man lägger ner på det, det kan väl till viss del jämföras med Svenska kyrkans konfirmation, men seminariet är ju då väldigt mycket mera omfattande. Till vissa av seminarielektionerna finns korta filmer som illustrerar en princip eller berättar mer historia kring någonting. Vi såg på bandet som innehåller alla kortfilmer till Mormons bok. om Mormons bok

Väl hemma i lägenheten läste jag mera om fadderbarnen i Kina. De hade fått svara på frågor om sina största drömmar, och alla hade att göra med att hjälpa sina familjer, skaffa en bra utbildning och ett bra jobb för att kunna ta hand om pappa, mormor etc. Även om fattigdom är ett sorgligt tillstånd så kan jag se hur dessa människor har välsignats. De arbetar hela dagarna för att tjäna sina familjemedlemmar, och det de drömmer om är att göra saker och ting bättre för dem. De må vara fattiga på jordiska ting, men rika på kärlek. De har inte evangeliets sanningar, men deras omständigheter har hjälpt dem att utveckla kärlek och osjälviskhet. Jag skulle inte vilja byta med dem och leva under fysiskt svåra omständigheter. I himlen, i livet efter detta, kommer vi att vara där vi trivs och är bekväma, och jag tror att varje person som föds in i den här världen kommer till sådana omständigheter som främjar hans eller hennes personliga utveckling bäst. När det finns fattigdom i världen får den rika delen dessutom en chans att visa hur mycket de bryr sig, hur stora hjärtan de har. Jag är tacksam för möjligheten att hjälpa och stödja i alla fall en liten familj på kinesiska landsbygden, och jag hoppas kunna göra mer i framtiden.

Vi öppnade våra julpaket, jag fick de gamla bekanta Aladdin och Paradis (choklad) av mamma, samt en fantastisk halsduk, så stor och varm. Kvällen skulle vi spendera med familjen Kokkonen, Ari kom och hämtade oss med bil. Vi åt middag, sedan kom tomten (en utklädd Ari alltså). Det var kul att se att de hade samma traditioner här som hemma, barnen var förstås ivriga att få paket (jag minns allt för väl hur det var när man var liten). Men jag blev lite förvånad när tomten hade ett varsitt paket till mig och Äldste Smith också. Jag hade fått en fin tjocka tröja av  dem. De var så snälla!

En allmän missionärsregel är att man inte tittar på film eller TV (underhållning) medan man är ute på mission. I den här missionen (och i många andra) gör man dock ett avsteg från det under jul, då missionärerna tillåts se ”snälla” filmer, typ Disney. Vi såg på Harry Potter, för en av döttrarna fick den i julklapp och Äldste Smith har läst alla Harry Potter-böckerna, men hann inte se första filmen innan han åkte ut på mission. Jag passade på att bjuda in Ari till mitt tal på söndag också. Han svarade ”kanske” och det tycker jag är bättre än att säga ”Ja jag kommer” och sedan inte dyka upp.