På morgonen hade vi distriktsmöte, efter det arbetade jag med Äldste Perry. Vi träffade en svensktalande kvinna, jag vittnade för henne, och förklarade så tydligt jag kunde ang. Joseph Smith ”om Fadern och Sonen INTE hade uppenbarat sig, eller sagt det de sade till Joseph Smith, då är vårt budskap och den här kyrkan inte sanna”. Den biten förstod hon. Logiken i fortsättningen hängde hon dock inte med på: ”men om det är sant att Fader och Sonen kom ned och uppenbarade sig för Joseph, och verkligen sade till Joseph att den sanna kyrkan inte fanns på jorden, men att genom Joseph skulle den återställas… då är vårt budskap det viktigaste i världen.” hon förstod inte alls vad jag menade. Och vi talade svenska, jag lovar att det inte var språket det var något fel på.
När jag läste idag för att förbereda min institutlektion¹Institutet är en skolverksamhet som kyrkan har främst för ensamstående mellan 18-30 år gamla. Man läser Bibeln, Mormons bok och Läran och förbunden fann jag något intressant. Kristus säger något i stil med att ”mitt vittnesbörd är sant eftersom jag inte är part i det” eller med andra ord ”oavsett vilket som är sant så drar jag själv inte fördel av det” eller ”jag vinner ingenting på det om det vore så som jag sade”. Då vi ”får ut något” själva av det vi dömer eller vittnar om väger det inte lika tungt.
Vi undervisade som sagt institutet hemma i Jakobstad idag, i början gick det lite segt men mot slutet gick det bättre. Vi kom in lite på det som stod i lektionsboken om att många apostlar säger att de KÄNNER Kristus. Jag berättade om några egna erfarenheter, och så pratade vi om tillfällen då Apostlar säger att de haft erfarenheter ”för heliga att omtala”. Efter en stunds spekulation kring det upprepade jag löftet som Äldste Marlin K. Jensen (områdespresident för Europa) gav oss från L&F 93:1 angående att se Gud. Det var en känsla av värdighet och andlighet i rummet då vi avslutade lektionen, jag tror att vi alla kände oss ”uppbyggda tillsammans” så som det står i L&F 50. Det kändes mycket starkare än vanligt, och jag kunde inte bara gå ut och spela pingis direkt efteråt utan gick undan för en stunds bön.
De senaste dagarna har jag upplevt att min respekt för heliga ting ökat, till exempel att jag inte gärna läser Mormons bok utan att kunna ge det full uppmärksamhet. För mig innebär det att jag har förändrats, att jag utvecklats lite.
Ikväll hade vi en liten diskussion kring ”riken” i evigheten, och att skillnaderna mellan det Celestiala riket, det Terrestriala riket och det Telestiala riket (L&F 76 för närmare beskrivning) kanske inte beror på var de befinner sig någonstans utan mera på dem som bor där.
Jag och min kamrat hade en diskussion ikväll, ang. att VETA någonting. Han sade att ”vi säger ju till människor att vi VET att Gud finns, och att detta är Hans kyrka, men det är ju inte samma VETA som att vi vet att den där handduken hänger där på dörren (han pekade på handduken på sovrumsdörren).” Jag opponerade mig och sade att ”För mig är det så med vissa saker” så började vi prata om nivåer av vittnesbörd eller kunskap. Jag sade att ”Lika säkert som jag VET att den handduken hänger där, lika säkert VET jag att Gud finns och är vår Himmelske Fader.” Vi pratade en stund till, så frågade han mig ”men, har du aldrig tvivel?” och jag svarade bara ”nej, inte om det”. ”Åh… jag tvivlar ofta på det” sade han. Jag sade att ”Det finns saker jag tvivlar på, saker i kyrkans lära som min tro inte alltid är stark på, men jag har aldrig tvivel kring att Gud finns, för det vet jag. Och jag vet också att Mormons bok och templet för mig närmare Honom. Tron på de sakerna har växt sig orubblig. Satan attackerar mig ständigt och på olika sätt, men inte kring det.”
Då jag läste boken ”Our search for happiness” (”Vårt sökande efter lycka” på svenska) var det som om vissa delar av evangeliet åter burits in i min själ, och vissa delar av kyrkans historia blir mer levande och verkliga för mig varje gång jag studerar dem, till exempel Joseph Smiths första syn, återställelsen av prästadömet etc. på samma sätt blir Kristi offer mera verkligt varje gång jag läser om det, eller ser videopresentationerna som ”Finding faith in Christ” eller ”Guds lamm”. Jag hade verkligen en stund av andligt uppfriskande på bussen till Vasa i måndags eftermiddag. Jag vet att det är omöjligt att uppteckna varje andlig tanke, insikt och upplevelse jag får, men jag försöker. En del är kanske bra att jag inte kan sätta i ord, för som Äldste Perry sade igår då han citerade någon tidigare ledare i kyrkan ”skriv aldrig något du inte vill se publicerat” för någon kan hitta det och publicera det.
Efter att vi undervisade institutet idag hade jag en tanke om hur verklik Kristus är för var och en av oss. Då jag var i templet i Provo hade jag många fina erfarenheter och stunder. Något som kom mycket kraftfullt till mig där, gång på gång, var att ”om Kristus skulle komma framför mig, skulle jag kunna ”känna” honom? Skulle jag känna igen honom, känner jag honom så pass väl redan, att jag skulle veta att det var han om han skulle uppenbaras och komma fram till mig? Det är Hans hus, och han har rätt att vara där, så varför skulle det inte kunna ske?” Sedan, skulle jag behandla honom med värdighet?” Jag tror att som vi behandlar den vi behandlar sämst, så finns en risk att vi behandlar alla, inklusive Kristus.