På morgonen idag studerade jag om ämnet tro. Jag funderade stilla över om anledningen till att vi inte ser så mycket framgång här i Jakobstad är pga vår bristande tro. Har jag tillräckligt med tro, och hopp, för att Frälsaren skall kunna arbeta med mig? Det finns missionärer som säger innan de går och kollar på våra ”comebacks” att ’jaha, dags att gå och kryssa av några comebacks då’, jag är långt ifrån det – men visst har jag ibland tillåtit mig själv att tänka, och nägon gång även säga att ”om detta är Herrens verk, var är Han i sitt verk?” Imorse läste jag ett skriftställe som sade ”Herren gör inget ibland människorna utom enligt deras tro”, ”Herren kan inte verka ibland människor då de inte har tro” och ”Allt är möjligt då vi utövar vår tro” och det var tro som förde en mångd lamaniter till omvändelse.
En tanke som jag glömde skriva igår, en tanke som jag fick då vi såg på filmen hemma hos Klas och Heidi – jag fastnade för det sätt som Herren behandlade de sjuka och invalida, och särskilt begrundade jag att han i princip sade ”sörj inte över dina fysiska besvär, dina synder är ju förlåtna”. Jag vet att det finns en teori bland människor i kyrkan att vissa av Guds barn, som var de allra största och ädlaste i tillvaron före jordelivet, sändes till jorden till kroppar med stora fysiska och mentala begränsningar så att Satan inte skulle kunna ha makt att ens fresta dem.
Vi hade en ganska lång förberedelsedag idag, och vid kl 18 tog vi bussen till Vasa där vi kontaktade på gatan i kvällssolen. Vi träffade en svensktalande man som argumenterade att ingen kan veta någonting, allt är bara en åsikt eller tro (vilka han verkade likställa). Jag tittade honom i ögonen och sade att ”jag vet att Gud finns, och att livet fortsätter efter döden”. Jag vet inte om jag någonsin vittnat för någon så starkt, på det sättet, men han fortsatte bara att hävda att ingen kan veta någonting. Han påminde lite om Korihor i Mormons bok (”om inte jag vet att det finns en Gud kan ingen annan veta det heller”). Jag fortsatte att prata med honom om bön, och hur Gud kan tala till oss (personlig uppenbarelse). Mot slutet av vårt samtal sade han ”jag kan allt om er och ert system” och började prata om saker jag inte alls kände igen. Jag frågade då ”vilken kyrka tror du vi kommer från?” ”Ni är Jehovas Vittnen” sade han då… suck. Det bevisar bara än en gång att det har noll betydelse vad man säger i den första meningen till någon (för jag berättar ALLTID att vi är från Jesu Kristi Kyrka). När jag berättade (än en gång) vilken kyrka vi representerar blev han lite generad att han tagit fel, och var inte så intresserad av att prata mera. Det var dags för oss att gå in ändå.
I lägenheten på kvällen lyssnade vi på ett band med Äldste McConkie (en av apostlarna i kyrkan, nu avliden sedan en tid), han talade om L&F kapitel 50 där vi lär oss att om vi inte kan undervisa med den Helige Anden, då skall vi inte undervisa över huvud taget. Och för att den Helige Anden skall vara med i undervisningen krävs att båda parter är öppna i hjärtat och andligt mottagliga för andens vägledning. Jag kände mig träffad, för det händer ju rätt ofta att vi pratar med människor utan att känna andens vägledning och uppbyggande styrka. Jag undervisar ofta med ”intellektet” snarare än med den Helige Andens kraft, och vi lär oss från det här kapitlet i skrifterna att det då inte är ”av Gud”. Jag har inte lyckats med den principen alltså, men det finns alltid en morgondag… och en efter den… Jag kan ju påpeka att jag inte heller fått så mycket möjlighet till det då vi undervisat väldigt lite, särskilt i Kajaani, där människor knappt pratade med oss på gatan eller ens öppnade sina dörrar.
Det fanns en annan del av budskapet i kapitel 50 av Läran och förbunden som träffade mig, ”Anden skall givas eder genom trons bön”. Jag har förmodligen inte fäst tillräckligt med vikt vid bön, kommunikation med Herren. Han har inte fått höra så mycket från mig som han borde, det kanske är därför mina skriftstudier alla gånger inte varit så givande. Jag kan lära mig att kommunicera bättre med min Himmelske Fader.