Mötena i kyrkan var mycket uppbyggande idag. Första timmen var vi med i ungdomssöndagsskolan. Under sakramentsmötet hade jag en alldeles speciell känsla, en kärlek till församlingen större än jag tidigare känt. Jag hade ingen rädsla eller nervositet alls att stå inför dem (det gjorde jag inte idag, men ändå) och jag kände mig fylld av anden. Av någon anledning kände jag mig som en ledare, eller att välsignelser som denna, att överväldigas av kärlek till sin församling, är en välsignelse som kommer till dem som kallas som ledare i kyrkan, anden ger dem i rätt tid vad de behöver undervisa om osv.

En annan känsla fyllde mig under sakramentsmötet – talen handlade om familj, och templet. Jag kände åter igen hur lite de världsliga tingen betyder, och hur man kan hålla sig själv borta från frestelsen i dem genom att inte ge efter och skaffa sig dem. Jag tänkte mycket på Gerd och Christers hem, hur andliga de är. Det verkar som att de familjer som använder lite pengar till världsliga ting (oavsett orsak) är de mest andliga och de största exemplen.

På eftermiddagen var vi hos Klas och Heidi på middag. Vi såg kyrkans film “Finding faith in Christ” med dem. Den scenen som slår mig mest är nog då Kristus böjer sig ner och hjälper en äldre man plocka upp en utspilld fruktkorg. Trots att jag anstränger mig för att göta gott mot andra tänker jag ibland fortfarande för mycket på “vad skall andra tänka” då jag borde tänka “vad behöver den här människan frå mig.” Efter det tittade vi in till Mäkeläs för en födelsedagsfest. Vi besökte även Marlene med familj ikväll och hade ett andligt budskap.

Jag tänkte på något som broder Kemppainen sade i MTC ¹Missionärsträningsskolan vid BYU, Provo (Utah)., att som missionärer har vi rätt att ge människor löften. Mitt löfte var att om ni studerar skrifterna 30 minuter varje morgon så kommer ni att bli medel att dela med er av evangeliet, och ni kommer att veta vad ni skall säga.