Idag höll jag tal i kyrkan, jag kände hur det kan stärka ens egen tro och vittnesbörd när man får möjlighet att ”tala i Guds namn” (se L&F 1:20). Då jag förberedde mitt tal igår kände jag mig inspirerad på samma sätt som den gången där hemma då jag förberedde ett tal om tempel, och tycktes höra Den Helige Anden viska till mig ”Du kan det här, lägg ner boken och skriv från hjärtat”. När jag höll talet gick jag flera gånger utanför det som stod på pappret. Det brukar jag inte göra, men jag kände mig verkligen inspirerad idag.

Talet i korta drag: Jag inledde med att läsa om Mose, från texten i Moses 1 där han ser alla världar som Gud har skapat, jag ledde det till Jesus Kristus, för att sedan prata om hur kyrkan, och hur den finns till för att hjälpa oss att leda varandra till Evigt liv, tillbaka till Fadern. Medan jag höll talet fick jag maningar av den Helige Anden att läsa verser som jag inte hade förberett i mitt tal. Jag tänkte även på andra skriftställen som jag hade velat läsa, men som jag inte hade studerat tillräckligt för att hitta så snabbt, eller kunde bakgrunden till tillräckligt bra för att ta in bara så där.

Det fick mig att känna en törst efter att studera skrifterna mera igen, som jag gjorde de första åren jag var medlem i kyrkan. President Sowell på MTC (i vårt grenspresidentskap) föreslog att vi genom vår mission och vårt liv skulle studera skrifterna på ett sätt att vi ställer frågor till oss själva på texten vi läser, skriva upp allt som vi inte förstår kring det, och hitta svar på de frågor vi kan, och lämna åt framtida förståelse och visdom det som vi inte kan besvara ännu. Det var han som också sade till mig att jag skulle öva på att ”tala ut”, ”höja min röst”. ”Project your voice” brukade han säga (”sikta med rösten” eller ”skjut iväg rösten”). Har en del kvar att jobba på där.

Vi fick middag hemma hos familjen Moisio. Hon berättade att hon pratat med en granne om att vila från husbygget på söndagar, för när de buggde sitt hus märkte de att det blev mycket mindre fel om man helgade sabbatsdagen, om man tog en dag till vila och återhämtning och kopplade bort byggandet. Det var precis vad President Hoyt ville att vi skulle be medlemmarna att göra – prata med sina bekanta om principer som välsignat deras liv. Att prata mindre lära och mera verkliga erfarenheter, hur evangeliet påverkar dem i vardagen.

Efter det cyklade vi tillbaka in mot stan och kollade alla våra ”comebacks” på Bennäsvägen men ingen hemma idag heller. Tillbaka i stan kollade vi ett par till, men inga undervisningar blev det idag. Avslutade dagen med att kontakta i stan i någon timme.

Jag har inte bekymmrat mig så mycket på det sista över mina egna brister eller över att arbetet inte går så mycket framåt just här, och mera kunnat anta inställningen att jag är här och erbjuder någonting, det är upp till människorna om de vill ha det. Jag vet att det jag kommit för att dela med mig av är ovärderligt för mig, och säkert skulle bli det för många om de tog sig tid att undersöka det. Jag letar efter dem som vill ha det, och det är inte lätt.

Jag tror att den största anledningen till att vi är här är medlemmarna, både aktiva och mindre aktiva. Det känns som att det är där vi kan göra mest gott. Det är några familjer som jag särskilt känner att jag har kunnat ge någonting, men den som tjänat mest på min vistelse här i Jakobstad är ändå jag själv. Jag har lärt mig mycket både genom främlingars hårdhet och nya vänners värme, många medlemmar som jag lärt känna och fått band till.