Idag beslutade vi att inte ta så mycket ledig tid trots att det är p-day, så vi får fler timmar över i slutet av veckan. Vi skrev brev hem och handlade, sedan gick vi och arbetade. Vi bad som vanligt om inspiration för vart vi skulle gå och söka intresserade människor, och för en av de första gångerna på på min mission fick jag ett svar på den bönen, vi skulle till Björnviken, så vi cyklade genast dit.

Jag hade en comeback i huvudet hela tiden, men det funkade inte idag, däremot kom vi till en annan bekant person som vi träffade för några veckor sedan. Jag mindes henne klart därför att det hade känts väldigt bra att diskutera med henne. Den här gången fick vi komma in och vi hade en ganska bra första diskussion.

Den började dock lite svagt, vi inledde med vår vanliga historia om hur Gud alltid uppenbarat sin vilja och sina sanningar genom profeter, att kyrkan som Kristus grundlade togs bort pga människors orättfärdighet, att Gud kallat profeter igen i vår tid och återställt sin kyrka… jag kände att det bara var information som rullade på, jag kunde inte känna en Helige Anden. Det var nog något annat som hon behövde höra. När vår historia var färdig började hon ställa frågor och då blev det genast en mycket bättre känsla i diskussionen. Det fanns flera saker hon undrade över, och fick svar på. Jag vet inte om hon trodde på allt, men det märktes att hon accepterade en del av det.

Under eftermiddagen gick vi runt på kråkholma, det var redan mörkt vid fem-tiden. Jag övade på mina scripture mastery kort, och jag kände gång på gång hur fantastiska skrifterna är, att de givits till oss, och att orden innehåller kraft.

Vi stötte på en man som uppträdde lite konstigt. Till en början verkade han mycket intresserad av det vi sade, och jag bara väntade på att han skulle avslöja vilket samfund han till tillhörde, men det framkom till min förvåning att han inte tillhörde något alls. Inte heller trodde han på att Kristus lever och verkar idag. Jag kände mig inspirerad och sade “Det här kanske är ditt livs viktigaste stund, kanske Gud försöker säga något till dig?”. Han stod tyst en lång stund, efter vilket han sade “Nej, Gud har inget budskap för mig.” Han tillade “Jag vet när jag har rätt” samtidigt som han lade handen på hjärtat, sedan gick han.

Medan vi gick vidare låtsades min kamrat vara en Jehovas Vittne som vi diskuterade med, han kan deras lära väldigt bra och tog upp standard-argumenten, jag bemötte dem på det sätt vi brukar. Efter rollspelet (som jag tror pågick i någon halvtimme) funderade jag över hur meningslöst det är att hamna i sådana här diskussioner. Givetvis kan Bibeln tolkas på det sätt de tolkar den, 5 miljoner Jehovas Vittnen är ju inte korkade. Samma för 500 miljoner Katoliker och 500 miljoner Protestanter (eller hur många de alla nu är). Det är klart att det finns en logik i deras olika synsätt också. Så det är alldeles meningslöst att försöka “bevisa” någonting. Vår logik mot deras logik kommer aldrig att hjälpa någon.

Dessutom – vartill har vi kallats? Har vi kallats att gå ut i världen och diskutera med människor emot deras tro? Nej, till att vittna för och varna folket, varna för syndens följder och vittna om återställelsen av Kristi kyrka och evangeliet, om Mormons bok som helig skrift och om en profet i nutid. Sedan är det upp till var och en om de är intresserade av ett sådant budskap eller om de inte bryr sig. Upp till dem om de vill undersöka och ta reda på om Gud uppenbarat mera än vad som ryms mellan bibelns pärmar eller inte. Mitt vittnesbörd är att Gud har det, och att Mormons bok är sann precis som bibeln, den leder mig till att göra gott, sträva att omvända mig från synd och söka en nära relation till Gud.
Efter att vi båda tänkt på Freddy vid samma tillfälle beslutade vi att gå upp till lopptorget där han arbetar. Han var där, skulle precis sluta, och tog med oss i bilen på en lång tur. Han pratade mycket (ibland är det vår bästa roll – att vara någon som lyssnar). Vi fick också en del ny information om en medlemsfamilj i församlingen. Innan han släppte av oss hemma köpte han kvällsmat till oss på McDonalds, han är alltid så snäll.

Väldigt få personer i kyrkan (och förmodligen i världen i övrigt) är de man tror att de är, och med nästan alla familjer i kyrkan finns mycket arbete att göra i att stärka deras tro på Kristus och deras vilja och kraft att tillämpa försoningen i sitt eget liv.
När jag kommer hem efter mission skall jag njuta av att inte behöva ta del av församlingens problem på samma sätt som man gör när man engagerar sig i människor som missionär. Fast det tar väl inte lång stund innan man kallas till ett ämbete där man behöver göra det ändå. Fast det är ju vad vi lovar i dopet, att bära varandras bördor. Men jag börjar förstå vad rådet innebar som jag fick från Peter innan jag åkte ut på mission, “kom ihåg att du är du och dom är dom”. Undrar om jag har kallats till sådana områden där vi knackar mycket dörr för att jag har svårt att veta hur jag skall hjälpa folk med sina problem, eller för att jag allt för lätt tar så stor personlig del i deras problem och liv. Eller så kan man ju se det så att vi bara knackar mycket dörrar för att vi är dåliga missionärer som inte lyckas få undersökare. Oavsett vilket vet jag att jag gör mitt bästa och ger arbetet hela mitt hjärta. Det är allt min mästare kräver.