Så tillbaka hem till dörrknackandet. Jag mår mycket bättre nu efter zonkonferensen, full av energi. På dagen träffade vi Nina, kvinnan vi mötte på gatan häromdagen. Hon var intresserad av vårt budskap, rent faktamässigt, men jag kände ingen närvaro av den Helige Anden där. Vi stod och pratade vid henens dörr ett tag, sedan skulle hon ändå iväg på promenad. På kvällen var vi ganska trötta, stannade till hemma hos broder Koivu och fick saft och munkar, lite omladdning för att arbeta oss igenom Killingholmen under kvällen.

Där träffade vi först ett ungt par som lyssnade på oss ett tag, kvinnan hade dock ett problem med att Guds ord skulle kunna finnas någonstans utanför hennes bibels pärmar. Vi gav dem broschyren om Joseph Smith, och skall tillbaka framöver. Sedan träffade vi en medelålders man med två barn, han gav oss tio minuter, och jag gjorde det så sammanfattat jag kunde, men det kändes ingen närvaro av den Helige Anden utan det kändes som ett rabblande av tom information, så till slut gav vi honom en broschyr om ”Familjen – ett tillkännagivande för världen” och gick vidare.

Först kände jag mig dålig för att det inte fanns någon andlig känsla med i budskapet, men sedan tänkte jag på L&F 50 (verserna 19-23) och funderade istället över om det kan vara så att människorna vi undervisar ibland inte är redo att ta emot eller intresserade av att ta emot vårt budskap, och att vi därför inte känner Anden. Efter det träffade vi ett par som tillhörde pingstkyrkan. Kvinnan talade ett slag med oss, men hon vägrade blankt att ta emot någon information om Joseph Smith, och kunde inte acceptera något annat än bibeln. Jag tror att min kamrat hade velat prata mera med henne, men jag tackade för oss, sade att det var trevligt att träffas, önskade en fortsatt trevlig kväll och gick vidare. Jag ser inte längre någon anledning att argumentera med dem som redan är bestämda, eller bara vill vara i fred – det har ju aldrig riktigt lett någonvart, kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

Ikväll funderade jag lite kring var jag lägger mitt förtroende. Här på mission är det på ett sätt så lätt, man har en tydlig ledare i missionspresidenten, och har jag något problem så kan jag alltid vända mig till honom. Men jag tror av flera anledningar att det skulle vara bra för mig att flytta över mitt förtroende från honom till Herren, särskilt med tanke på att man inte har ett likadant förhållande till sina prästadömsledare då man kommer hem efter mission, som man har här i missionsfältet.