Idag kom Oulu-äldsterna hit på utbyten, vi knackade dörr nästan hela dagen, förutom middag hos Marlene Byggmästar. Vårt andliga budskap gjorde vi till ett vittnesbördsmöte där alla som ville fick berätta om sina egna känslor för frälsaren. Vi pratade också lite om vad som kan vara svårt med att dela med sig av evangeliet till vänner och bekanta.

Jag har börjat be mera intensivt för att få kärlekens gåva, att kunna känna det som Mormon talar om i Moronis 7e kapitel och jag upplever en förändring i min sinnesstämning och mina känslor, och det gör mig mycket lyckligare och mera rofylld.

Jag har också insett att lycka är en gåva som vi bara kan ge till oss själva, ingen annan kan ge den till oss, inte ens Gud.

Yttre omständigheter kan påverka i viss grad, men i slutänden är det helt beroende på oss själva om vi upplever det som lycka. Det beror på våra krav, förväntningar och vår attityd. Gud kan sätta oss i hur gynnsamma omständigheter som helst, och vi kan ändå banna honom. Omvänt – han kan sätta oss i vilka prövningar som helst (liksom Job) och vi kan ändå prisa hans namn. Inte mycket har ändrats i min omgivning här i Jakobstad, men jag är mycket lyckligare. Och jag låter mig känna Hans kärlek i större mått.

Min kamrat gick med de andra två finnarna (från Oulu) till ett par medlemmar, medan jag och Äldste Steadman gick och knackade dörr. Vi undervisade en äldre man vars hustru gick bort för något år sedan. Det var en bra diskussion och vi har en tid avtalad för att komma tillbaka.