Förberedelsedag, och jag jobbade vidare på mina undervisnings-outlines som vi instruerades vid zonkonferensen för ett halvår sedan, det skulle varit klart här i förrgår men jag hade inte riktigt hunnit. Nu är det klart. Skrev även ett långt brev hem, och berättade om mina intryck efter senaste konferensen vi hade.

Jag har en förnyad syn på mitt uppdrag, och känner att det viktigaste med att vara Herren Jesu representant är att visa människorna jag möter densamma kärlek som han visade de människor han mötte. Och jag ångrar djupt de samtal som vi haft med människor där vi nästan gått ur situationen som ovänner snarare än vänner, och där vi låtit våra meningsskiljaktigheter skapa stridighet, verkligen inte representativt för Herren. Jag tror att den kärleken som vi måste ha och visa, måste börja inom vårt kamratskap, om vi har problem med varandra påverkar det vad vi kan åstadkomma utåt också.

Vi gick och knackade dörr vid 18-tiden. I början kändes det precis som vanligt, och jag började snabbt att tappa hoppet och funderade om vi någonsin skulle ha några stadiga undersökare i den här staden. Men efter en stund blev vi insläppta till en medelålders kvinna som bjöd på nybakta bullar och saft. Hon lyssnade uppmärksamt på vårt budskap, och det kändes för mig precis som den där gången hos Eero Määttä i Kajaani då jag inte riktigt kände mig som mig själv, och jag inte riktigt talade mina egna ord utan kände som att jag bara ”flöt med” och någon annan styrde. Hon var inte intresserad av att gå vidare och lära sig mer om kyrkan just nu, men vi hade en väldigt fin stund tillsammans.

På kvällen ringde Vaasa-äldsterna och berättade att de fått ett datum för dopsbeslut igen! Kul att det händer saker någonstans iaf.

Jag hade en tanke om bön idag, att kvaliteten på våra böner är ett tecken på hur stor tro vi har på Jesus Kristus, och på vår Himmelske Fader. Tror jag verkligen på att Han lyssnar? Tror jag verkligen att mitt hjärtas begär spelar någon roll? Tror jag på Herrens innerliga barmhärtighet?