På morgonen knackade vi dörr i Björnholmen, inte mycket hände där. Vi tog en liten ”snack” och till Sandsund för att knacka lite mera dörr. Det kändes riktigt bra och jag fick möjlighet att undervisa många människor, om än bara på deras gator eller vid deras dörrar, bl a en ung mamma.

I takt med att jag bättre följer budet att ”se till att inga stridigheter finns ibland er” (3 Nephi 11), dvs vara vänlig och ödmjuk mot andra, desto mera är den Helige Anden med och ger mig vad jag skall säga, och därmed också vittnar om det jag säger.

När vi var på väg till Moisio för middag fick jag en ingivelse ”tala med grannen”. Han höll på att greja med bilen, men jag gick dit ändå, trots att jag i mitt huvud tänkte ”men han har säkert pratat med Markus många gånger om kyrkan”. Jag tyckte det var onödigt, men gjorde det ändå. Vi hade ett trevligt samtal på kanske 10 minuter innan vi gick in till Moisios. Kanhända det blir början på samtal om kyrkan mellan dem om de inte redan haft sådana. Efter den stunden kände jag att den Helige Anden var med oss starkt resten av dagen. Jag tror det är så att en enda liten situation kan förändra hela dagen till det bättre eller till det sämre, för om den Helige Anden talar till mig, och jag lyder, visar jag honom (och Gud) att han kan lita på mig, och han talar säkert till mig igen. Omvänt – om jag struntar i den maning jag får, då visar jag ju att jag inte är pålitlig, och varför skulle han bekymra sig om att tala till mig mera?

Jag kände också idag att ju mera ”mig själv” jag är, och talar från hjärtat till dem jag möter, desto mera är den Helige Anden min följeslagare. Jag tror att var och en behöver finns ”missionären inom sig själv” och arbeta på sitt sätt. Vi kan givetvis lära oss färdigheter från andra, och få idéer och inspiration från deras exempel, men lite klyschigt: ”om du ständigt försöker vara någon annan blir du aldrig ditt bästa jag”.

Efter middagen med Moisio hade vi ett andligt budskap om vittnesbörd. Efter budskapet fick jag inspiration till att säga några ord om ett annat ämne till dem. Efter det funderade jag över vad jag just varit med om – jag var helt övertygad att det var inspiration från den Helige Anden, och medan vi talade kände jag det ännu starkare.

Det är helt fantastiskt egentligen – vid sådana här tillfällen då man vet att den Helige Anden inspirerar orden man talar, och man får vara med och höra och känna Hans vittnande kärlek och renhet. Varje medlem vi besöker får det ju i någon mån, då sådana här situationer uppstår, men vi som missionärer, som har privilegiet att bära budskapet, vi får vara med och höra och känna hos dem alla. Det är nog därför vi lär känna Gud på ett så speciellt sätt under mission, därför att vi får ”vara med honom” och se hans verk från första persons perspektiv. Inte för att det allt för ofta händer mig, men idag fick jag det iaf.¹Nu låter det som att jag säger att det är vi missionärer som är så andliga och Guds sändebud och som får ge Guds ord till medlemmarna i kyrkan. Det är inte det jag menar, jag menar bara att ibland då man sitter ner och har ett andligt budskap, då blir man vägledd av den Heliga Anden till att säga något speciellt, och man vet när det händer eftersom det kommer något som man inte hade planerat att säga. Det känns speciellt. Vårt privilegium ligger i att vi får vara där och höra och känna, det är inte vi som är källan till inspirationen, vi är bara ett redskap.

Ett annat tillfälle idag då vi fick se Herrens verk på nära håll var då vi knackade på hos en familj. Tidigare hade vi pratat med mamman, och hon ville att vi skulle komma tillbaka. Nu var hon inte hemma, men pappan och två ungdomar (11 och 13) stod vid dörren och var också intresserade, och pratade med oss. Vi hade en kort variant av vår första lektion, kanske tio minuter, och frågade så om de skulle vara intresserade av att veta mera. Då bjöd de in oss, det hade vi inte räknat med, jag menade mera om vi kunde komma förbi igen och berätta mer. Vi satte oss i köket, vi blev bjudna på fika och vi berättade mera ingående eller ordentligt om innehållet i den första lektionen (om vår Fader i himlen, Jesus Kristus, avfallet från Kristi forntida kyrka, återställelsen av samma kyrka i vår tid genom profeten Joseph Smith, om hans översättning av Mormons bok samt om bön och den Helige Anden).

Vi betonade att det är genom den Helige Anden som varje människa kan få veta sanningen, till exempel om Jesus var Guds son, och om Mormons bok är en av hans skrifter. Vi bad tillsammans (vi brukar ju göra det både för att se till att de kan och vågar, och vet hur man gör, och för att bjuda in den Helige Anden till samtalet). Han hade många frågor så vi kom även in lite på templet, och på visdomsordet. Jag var imponerad att båda barnen satt med i köket och lyssnade intresserat hela samtalet. Tyvärr var pappan inte intresserad av att läsa Mormons bok. Vi skall dock tillbaka igen ändå, för att se om hans fru fortfarande är intresserad av att höra vårt budskap. Vi bjöd in dem alla till kyrkan också, och jag berättade att vi har sportaktiviteter (som volleybollen) som alla är välkomna på.