Min positiva attityd var snart nedbruten… dag nr. 2 i MTC och vi började fokusera ännu mer på glosor. Vi hade repetera-övningar i klassrummet. Säga ett ord högt, först på engelska sedan på finska, och tanken är att när man har sagt det högt tillräckligt många gånger så lär hjärnan sig det, undermedvetet. Det kallas visst ”chanting” på engelska. Meet – tavata, name – nimi, companion – toveri, meet – tavata, name – nimi, companion – toveri… alla dessa nybörjarord. Jag upplevde att det inte gav mig någonting över huvud taget. Jag tror det är för att engelska är mitt andraspråk. När jag skall säga något på engelska översätter jag ju det från svenska snabbt i huvudet. Jag tror inte att mitt huvud kommer att lära sig något undermedvetet när jag övar från engelska till finska, jag måste nog ta det från svenska till finska om jag skall lura min hjärna att komma ihåg något…

Kvällen var riktigt kämpig, jag var så trött. När man äntligen fick komma tillbaka till rummet så skulle man ju göra sig iordning, byta några ord med kamraten om dagen, ha gemensam bön och så var det dags att sova. ”Lights out” vid halv elva, varje kväll. Det var regeln. Det känns som att man inte har någon egen tid alls. Ingen tid att reflektera över det man lärt sig, knappt någon tid till att föra dagboksanteckningar ens.