Det var kämpigt att komma upp ur sängen vill jag lova. För mig var det som att gå upp mitt i natten, omställningen till den nya tidszonen kommer nog att ta ett tag. Jag och min kamrat gick iväg till matsalen strax efter sex på morgonen. Det var kö i 10 minuter. Idag var det ”biscuits & gravy” till frukost, det vill säga två små brödstycken av deg som liknande porös scones med en sås över. Det var lite konstigt att äta ”lagad mat” till frukost, men man vänjer sig kanske. Det fanns bröd också, eller ”bagles,” ganska annorlunda från det bröd vi är vana hemifrån. Det var sötare, och fanns med olika innehåll – naturell, choklad, blådär, jordgubb etc. Smör fanns inte, däremot mjukost eller jordnötssmör. Det fanns flingor också, jag tog en liten skål men de smakade mest socker.

Det fanns efterrätt till alla mål, även frukosten. Muffins, munkar och andra godisaktiga bakverk. Jag tittade inte ens åt dem. På matsedeln fanns andra saker de andra veckodagarna, ibland var det tydligen äggtortilla till frukost, ibland våfflor med sirap. Känns som att hela frukosten blir en stor sötsak då, vi får väl se…

Vi var schemalagda varje dag från halv åtta på morgonen till nio på kvällen med lunch en timme och middag en timme.

Efter den första frukosten var det dags för den första lektionen. Min kamrat gick med resten av gänget till klassrummet där de skulle få undervisning i Armeniska. Jag och de två systermissionärerna som skulle till Finland gick till vårt klassrum. Klassrummen var inte som i skolan hemma utan mycket mindre, man kunde nog få in max 7 elever i varje, så att vi var 3 st var ganska lagom. Väggarna var prydda med alla möjliga slags tabeller och dylikt. De beskrev grammatiska regler, en del viktiga ord osv. En whiteboard längst fram, ett fönster och under det en väldig ventil för tilluft, luftkonditionering var givetvis en stor grej här ute i öknen.

Våra fyra finskalärare introducerade sig. Veli Kemppainen (veli betyder broder) var från Finland. En kort och rolig prick som var mycket rättfram och rakt på sak. Han studerade företagsledning på BYU och hade själv varit på mission i USA. Han var den enda av våra lärare som var singel, kanske han siktade på att flytta hem till Finland och gifta sig med en landsman (-kvinna).

Veli Mietinen var amerikan, men kom som namnet antyder från finsk bakgrund. Han hade varit på mission i finland och hade en hel del historier att berätta, både från sin mission och skämtsamma, påhittade historier.

En av de påhittade var om tre före detta missionärer som efter sin död kom till två dörrar där en ängel visade in den första genom den vänstra dörren, så också den andra. När det kom till den tredjes tur fick han gå in i den högra. Han frågade naturigtvis varför, och fick till svar att ”Du var på mission i Finland, du har redan varit i helvetet.” Veli Mietinens inställning till en mission i finland var framför allt att det var svårt, men ändå – eller kanske just därför – mycket värdefullt. ”Ni kommer att minnas Finland med kärlek, eftersom det är där ni kommer att lära känna er Frälsare” sade han. Han var en lustig prick som hade en hel del roliga, knäppa saker för sig.

Sedan hade vi veli Halvorsen, amerikan men med skandinaviska rötter. Han hade varit på mission i Finland, och var gift med en amerikanska.

Så hade vi veli Hartman. Han studerade till något medicinskt, kan ha varit kiropraktor, jag minns inte riktigt. Han var nästan färdig och skulle flytta till Californien strax efter att vi lämnade MTC. Han hade både fru och barn. Jag tyckte bäst om honom som lärare, han var alltid så lugn och omtänksam, mycket kärleksfull.

Det var veli Kemppainen som hade oss den första lektionen efter att de introducerat sig. Jag började fort bli ganska trött, och han sade att han skulle ha överseende med det de närmsta dagarna pga min jetlag.

Denna första dag var tung. Vi introducerades till Finskan med en hel packe böcker. Jag satt där och stirrade på ordet i flera minuter… ”myöhempien.” Betydde något i stil med ”sista”. Problemet var att så fort jag tittade bort så försvann ordet spårlöst ur mitt medvetande. Jag hade inga problem att läsa det, det uttalades ju nästan som svenska. Jesu Kristi Kyrka av Sista dagars heliga: Myöhempien Aikojoen Pyhien Jeesuksen Kristuksen Kirkko. Direkt översatt snarare ”Sista Tidernas Heligas Jesu Kristi Kyrka ¹Kyrkans namn kommer dels av att det är Herrens egen kyrka, eller organisation, därav namnet ”Jesu Kristi Kyrka.” Den andra biten är för att särskilja oss i denna tid från Herrens kyrka på den tid då han själv levde på jorden. Medlemmarna på den tiden kallades för ”De heliga” så i vår tid kallar vi oss SISTA DAGARS Heliga, alltså den sista tidens heliga. Sista tiden kommer av att vi lever i slutet av jordens historia, den tid då Herren Jesus Kristus snart skall komma tillbaka, uppenbara sig för alla folk samt själv regera här.”

Ett annat spännande ord, som dock mirakulöst nog fastnade i mitt minne, var ”missionär” på finska: ”Lähetyssaarnaaja.” Ingen vidare kommentar om det.

När dagen slutligen var till ända längtade jag efter min obekväma säng. Det var skönt att komma upp på rummet och slippa krav. Vi hade vår kvällsbön tillsammans, därefter delade jag med mig av några verser från skrifterna för rumskamraterna. Vi kände oss alla överväldigade av uppgiften och de höga krav som ställdes på oss, så några trösterika ord…

”Ni kan inte just nu med era naturliga ögon se Guds avsikter angående det som skall komma härefter och den härlighet som skall följa på många prövningar. Ty efter många prövningar kommer välsignelserna…” L&F 58:3-4

”Var stilla och besinna att Jag är Gud…” Ps. 46:10