Vi knackade en hel massa dörrar under förmiddagen, men inte allt för mycket hände. Vi fick en mycket bra comeback dock, hon skulle ha släppt in oss på en gång, men ingen man hemma¹Sedan en tid tillbaka har manliga missionärer regeln att de inte får gå in hos en kvinna som är ensam hemma. Systermissionärerna har motsvarande regel ang. ensamma män.. Det är en mycket jobbig regel må jag säga. I somras kunde man oftast sitta ute på trappan eller uteplatsen, men det börjar bli lite kallt för att folk skall gilla det nu.

Vi fick lunch hos Marlene och Johan. Först hade jag inte tänkt berätta någonting än ang. flytten, men de tyckte att vi såg så hemlighetsfulla ut så jag berättade det. Jag skulle ändå ha berättat det tids nog, inte bara försvunnit som jag gjorde från mitt första område Kajaani. Men jag vill inte att folk skall veta så långt i förväg, då tenderar sista veckorna i ett område att bli mera en rundresa för att säga hejdå till alla istället för att arbeta effektivt. Jag skrev ett inlägg i deras gästbok i samband med lunchen. Gästbok är något som är väldigt vanligt här i Finland, att gäster får skriva ett litet inlägg i familjens bok att lämna som minne. Många missionärer har också gästböcker (på finska Vieraskirja) som de vill att folk skall skriva i högt och lågt. Jag har aldrig varit intresserad. Jag antar att det kunde vara ett kul minne, men jag fyller min dagbok med minnen så det räcker och blir över.

Jag kommer verkligen att sakna Byggmästars då jag åker. Allihop, men kanske särskilt Johan och Camilla, alla gånger som jag och Äldste Phelps cyklat ut hit… alla heta sommardagar (varav en som Äldste Phelps till och med tog en dusch hos dem innan maten hehe). Vi följde med till institutet ikväll, i hopp om att Kari skulle dyka upp, men det gjorde han inte. Det var en bra stämning under hela lektionen och gång på gång överväldigades jag av ”det här är rätt” och ”den Helige Andens kraft är här”.

På kvällen berättade min kamrat att han haft en ”uppenbarelse” eller insikt igen. Förra tisdagen pratade han ju om lydnad, och Läran och förbunden 88. I morse pratade han om att ”känna Gud” och nu ikväll hade han haft en insikt om de bud som Gud har givit oss. Han hade lyssnat till Äldste Hollands (en av apostlarna) tal under senaste konferensen, han har det inspelat så han har lyssnat på det upprepade gånger. Det som han hade fastnat för var då Äldste Holland säger att Gud, universums mäktigaste varelse, inte vill något hellre än vår absoluta lycka och framgång. De orden hade väck min kamrat till att förstå varför Gud ger oss bud – för att guida oss till lycka. Jag tror att han på något sätt har förstått det tidigare, men den här gången kom insikten som direkt från himilen, en personlig uppenbarelse med andra ord. Ibland är det som att Gud ”häller” förstånd och sanning ner i vår själ, som att han förtydligar det för vårt hjärta och sinne. Min kamrat påpekade själv att han börjat få sådana här upplevelser allt oftare de sista veckorna. Sedan frågade han mig ”Vad tror du det beror på?” Och jag svarade med motfrågan ”Har du varit mera lydig?” Och jo, det erkände han ju att han varit, men kunde inte köpa att det skulle vara ”så enkelt”, han kunde gå med på att det berodde på det till en viss grad.

Samtalet var ändå ett bevis för mig på att det arbete vi gjort tillsammans inte varit i onödan, även om jag hade önskat att vi dessutom hade haft undersökare och dop längs vägen. Nu vet jag att det faktum att vi arbetat hårt tillsammans har haft positivt inflytande inte bara på mig utan även på honom, och det känns gott. I min patriarkaliska välsignelse ²I varje stav där kyrkan finns organiserad kallas en man till ämbetet patriark (jämför ”evangelist” i nya testamentet). I forna tider gick Guds prästadöme i arv från far till son, och innan fadern lämnade detta liv gav han var och en av sina söner en välsignelse som i många fall utgjorde ett rättesnöre under livet. Den kunde beskriva framtida händelser, som en profetia, och den kunde innehålla varningar. I vår tid, då kyrkan sprids över jorden och prästadömet oftast inte utgår från fäderna utan från kyrkan, finns en man kallad som patriark med rollen att ge en sådan speciell välsignelse till varje medlem av kyrkan som söker en sådan. Varje medlem kan bara få en patriarkalisk välsignelse en gång i livet. Den är vanligtvis ett par A4 lång och medlemmar tar fram den regelbundet och läser den för inspiration och vägledning. står det att ”mitt sätt att leva skall ge andra en motivation att leva efter evangeliet”. Med det vill jag inte försöka ta åt mig ära över att min kamrat kanske kommit närmare Gud den tiden vi arbetat tillsammans, äran tillhör Gud, men jag är glad om jag på något sätt kunnat vara en del i det. Om inget annat så har jag fått med honom ut och arbeta långa dagar åt Herren.

Då han berättade det där för mig ikväll, det han lärt sig om att Guds avsikt är att vägleda oss till lycka… det var som att jag samtidigt kände och visste att DET hade givits till honom från Gud. Vi har pratat om det tidigare, och jag har i mina ord försökt övertyga honom om att det är så, jag har bl a sagt att ”Guds plan för min lycka är alltid högre och bättre än min egen plan för min lycka”, därav är det ren idioti, ren intelligensbrist att inte följa Guds vilja då vi känner den. Om vi förstår att det är Guds vilja att vi är lyckliga, och att vi var och en av oss skall få odödlighet och evigt liv (Moses 1:39), då förstår vi ju också att allt som han gör och säger till oss är för vårt eget bästa, för att uppnå just målet att vi skall bli lika honom, och lika lyckliga som han är. Hans vilja är ju i grund och botten den samma som min vilja, eftersom vi båda egentligen vill att jag skall vara lycklig, så lycklig som jag någonsin kan bli. Men poletten trillade inte ner av mitt tjat hehe.

Jag tror att denna sortens personlig uppenbarelse ofta kommer som en tröst och kraftkälla till den som arbetar hårt för Herrens sak, särskilt till dem som inte ser någon framgång i verket. Han ger oss små ”kakor” av sanning och ljus för att motivera och stärka oss.