Vi hade en bra dag idag. Assistenterna¹De två missionärer som är kallade att vara missionspresidentens assistenter åker ibland runt för att fixa praktiska grejer eller bara umgås med och ”titta till” missionärerna ute i områdena. kom på besök och vi gjorde exchanges²Då man byter kamrat över en dag och får gå med någon annan som omväxling.. Först gick jag och knackade dörr med Äldste Deithloff, det var roligt. Han hade tagit efter en del komiska grejer från Äldste Holiday. Ett exempel är då någon säger att de inte är intresserade, då fortsätter han bara och låtsas som att han inte förstått, eller något ännu roligare han gjorde – svara med ”ok, på onsdag då, passar det?” som om man var i färd med att avtala ett möte. På eftermiddagen var jag med Äldste Tadje [tadjii]. Vi talade lite om kommande transfern, eller ”changes” som vi kallar det i vår mission. Han sade bara till mig ”you’ll like it” (på svenska ”du kommer tycka om det”). Vi undervisade tyvärr ingenting. Det gjorde dock min kamrat och Tadje under förmiddagen. Vi fick alla middag hemma hos Camilla och Johan. Äldste Deithloff skulle bevisa sin manlighet genom att dricka ”Piimä” (Filmjölk), det är inte direkt vanligt i USA, men jag som vuxit upp med fil och flingor hemma i Sverige svepte glaset snabbast av alla hehe. Efter maten hade vi ett vittnesbördsmöte som det andliga budskapet, och alla var givetvis inbjudna att dela med sig av sitt vittnesbörd³vittnesbörd, det vill säga den tro och kunskap jag har om Gud, ofta baserat på personliga upplevelser, bönesvar etc. under ett vittnesbördsmöte delar man med sig av sådana andliga erfarenheter, kort sagt ger svar på frågan som det står om i 1 Petr 3:15 att ”Alltid vara beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.” Jag fick börja, och jag pratade lite om det jag och min kamrat samtalade om igår kväll, att Guds bud leder till lycka, och hur jag sett det i mitt eget liv. Därefter delade alla andra med sig av sina vittnesbörd, även Johan, Mats och Camilla. Då hon pratade om templet var anden så stark, flera av oss var tårögda. Utan att gå in på detaljer kan jag bara säga att det var som ännu ett litet vittnesbörd om att min tid och mitt arbete i Jakobstad har välsignat fler människor än bara mig själv.