Idag var det stavskonferens¹Då man har ”konferens” i kyrkan innebär det att man sitter som på föreläsning, några medlemmar har kallats att hålla tal, och några av ledarna håller tal. ”Stav” är en organisations-teknisk grej, x antal församlingar (vanligen 10st) utgör en ”stav”, så nu var alltså församlingarna i Helsingfors med omnejd samlade till ”konferens” i Helsingfors stav. Det var en intressant upplevelse, mest för att jag till min förvåning inte förstod mycket. Jag vet inte vad som hände, men jag gissar att jag helt enkelt var för trött. Jag har aldrig problem att förstå talen i kyrkan i vanliga fall. Samma sak hände nämligen på kvällen under en middagsbjudning då jag blev lite ofokuserad och tappade sammanhanget i vad de sade.

En tanke som väcktes under konferensen – då Kristus säger att vi skall bära varandras bördor innebär det inte att vi måste gå igenom det de går igenom, bara att vi måste stötta dem i det. Endast en har burit andras smärtor och bördor, Kristus vet exakt hur vi känner. Alltid. Han har KÄNT min smärta och min hjärtesorg.

Jag glömde förresten skriva något här om dagen – vi satt i bilen och hade en bön, parkerade under en gatlykta. Den första bilen som kom stannade och gick ut, och kollade så att vi inte var typ döda eller något hehe. Finländarna är ett väldigt hjälpsamt och vänligt folk, bara när man kommer och vill snacka religion som de blir lite kinkiga. De verkar dock ta alla tillfällen att hjälpa andra. Det är dock min uppfattning att det inte blir så många sådana tillfällen i det här landet, för man fäster stor vikt vid att klara sig själv och inte besvära andra. Också i grunden en fin egenskap.