Kyrkans möten utgjorde som vanligt en vilostund i arbetet. En tanke jag fick om ämbeten i kyrkan: Vår nya lärare i söndagsskolan sade att hon inte kunde underivsa, att hon inte var bra på det, och att vi skulle ha tålamod med henne (jag tyckte dock att lektionen var bra så jag höll inte med henne). Då tänkte jag så här att till kyrkan kommer vi ju alla för att tjäna varandra (eller så borde allas inställning vara i alla fall). Kanske eleverna tjänar en lärare genom att ha tålamod och ge uppmuntran. Kyrkan är ju inte en underhållnings-institution utan till för att hjälpa oss växa, tills vi alla är ”ett i Kristus” för att låna ett uttryck från efesierbrevet (kap. 4).

Efter kyrkan knackade vi dörr, och träffade på en nyinflyttad familj, som hade undervisats tidigare av Äldste May! Jag känner en samhörighet med honom, även om jag tvivlar på att jag någonsin kan bli en lika bra missionär som honom. Efter lunch knackade vi dörr i dryga tre timmar i Conovers område. Till en början kändes det bra, sedan blev vi som vanligt trötta, och våra öppningsrepliker vid dörrarna kändes mer och mer tjatiga. Det känns en väldig skillnad mellan att av alla krafter göra en bra ”door-approach”, och då man bara går i ”stand-by” läge.